”Journalister hotas varje dag”

Attentatet mot Charlie Hebdo berör oss alla. Det är enkelt att se attacken i Paris som en extrem händelse utförd av fanatiska terrorister, och att dåd mot redaktioner bara sker i samband med en viss sorts publiceringar. Sanningen är dock mer komplex än så. Försöken att tysta journalister pågår varje dag, hela tiden. Och på sikt kanske med större effekter än en attack som den mot Charlie Hebdo.

Journalistförbundet undersöker regelbundet om medlemmar utsätts för kränkningar, påtryckningar eller trakasserier. I den senaste undersökningen, som publicerades i måndags, uppgav närmare 1 000 journalister att detta skett en eller flera gånger under de senaste fem åren. Det motsvarade drygt 40 procent av de svarande, och visar tyvärr att trakasserier och hot har blivit vardag för många journalister.

Än mer allvarligt är att förbundets undersökningar visar att påtryckningarna ger effekt. Var fjärde som utsatts uppger att de ändrat sin bevakning som en direkt följd. Våra undersökningar visar alltså att journalister i Sverige undviker vissa ämnen därför att de utsätts för påtryckningar, trakasserier och hot.

Det är inte heller så att det endast är de journalister som på olika sätt bevakar religion eller politik som är utsatta. Det kan lika gärna handla om sportbevakning eller kulturjournalistik, en kontroversiell lokal nyhet eller till och med journalistens kön. Det finns dessvärre alltför många exempel på när svenska mediekonsumenter har försökt tysta en redaktionell medarbetare. För även om det naturligtvis är skillnad på att meja ner en redaktion och på att anonymt hota en journalist i ett mejl så är målet ändå detsamma: tystnad. Och det får inte demokratin acceptera.

Eftersom detta tillhör vår arbetsmiljö har Journalistförbundet tagit fram riktlinjer för hur påtryckningar mot journalister kan förebyggas i den dagliga verksamheten. Det grundläggande är att alltid polisanmäla och synliggöra förekomsten av hot mot journalister. Våra undersökningar visar dock att hoten sällan polisanmäls. Anledningen är troligen ett lågt förtroende för polisen i dessa fall. För när hoten väl polisanmäls lägger polisen ned förundersökningarna i hälften av fallen, enligt vår undersökning.

På de större medieföretagen finns generellt ett bra grundläggande säkerhetsarbete, inte minst på grund av våra lokala klubbars engagemang. Det finns ofta larm, låsta dörrar och säkerhetspersonal i närheten av receptionen. Men många mindre redaktioner, och även frilansande journalister, har av förklarliga inte samma möjligheter. Dagens medielandskap innebär också att en stor del av det redaktionella innehållet produceras av underleverantörer som inte sällan befinner sig utanför skalskyddet. Här kan medvetenheten bli större hos polismyndigheterna om hur även dessa journalister kan få stöd när de utsätts för trakasserier och hot.

Det är därför glädjande att regeringen nu visar ett starkt intresse att prioritera dessa frågor. I måndags närvarade jag, tillsammans med and­ra företrädare för mediebranschen, vid ett möte hos inrikesminister Anders Ygeman och kulturminister Alice Bah Kuhnke, dit såväl Säpo som rikspolischefen kallats med anledning av händelserna i Paris. Det blev då uppenbart att det finns en vilja från polismyndigheternas ledning att svenska journalister ska känna förtroende för deras försvar av det fria ordet.

Så hur värnar vi då det fria ordet i vår vardag? Attentat som det i Paris är svåra att försvara sig mot, om vi inte vill göra redaktioner till beväpnade bunkrar. Men de ständigt pågående lågintensiva försöken att tysta oss måste gå att motverka. Till exempel genom att varje medborgare, du och jag, inser att det är skillnad på att ta en debatt och att tysta någon. Journalister ska inte behöva skylla sig själva om de trakasseras. En journalist ska naturligtvis alltid kunna ta en diskussion om sitt arbete, men aldrig behöva acceptera trakasserier och hot. Oavsett ämne. Låt oss börja där.

Jonas Nordling
Ordförande Journalistförbundet