Alla andra som också finns till
Med stigande ålder har jag kommit på mig själv med att allt mer prata med folk jag inte känner.
Tjejen i kassan, mannen bredvid mig på bussen, brevbäraren de gånger jag stöter på honom på gården.
Min fru menar att det är ett tecken på begynnande gaggighet.
Men jag som är mer filosofiskt lagd ser det ur ett lite större perspektiv, för upp det på ett högre plan kan man säga.
Svenska akademiens före detta ständige sekreterare, Horace Engdahl, ombads en gång att berätta om viktiga händelser i sitt liv:
När jag upptäckte att alla andra fanns, svarade han.
Det låter kanske konstigt, men jag känner igen det där: insikten som en dag når en att alla andra finns lika mycket som jag.
Det är den här upptäckten, tror jag, som djupnat genom åren och nu uppenbarligen resulterat i att jag tycker det är allt mer roligt att stanna till och prata med andra som jag inte känner.
Och det är klart att man ska göra det!
Tänk på myrorna! Varje gång de stöter på en annan myra stannar de och morsar mycket civiliserat på varandra med antennerna:
Tja! Läget? Ett jävla väder att släpa granbarr i hörrö.
Eftersom det finns så enormt många i en stack måste det rimligen för det mesta vara obekanta som en myra träffar under en arbetsdag.
När jag gör samma sak här i Stockholm händer det att samtalen blir ganska korta.
Hurså!?, är ett inte ovanligt svar när man tilltalar en okänd.
Ibland blir samtalen dock lite längre.
På bussen hamnade jag en gång bredvid en man som visade sig vara från Jakarta i Indonesien. Eftersom jag varit där pratade vi på och åkte förbi båda våra hållplatser.
En morgon för ett tag sedan snackade jag med konduktören på spårvagnen, frågade något om hur han kunde ha reda på vilkas biljetter han kollat och om det är många som tjuvåker.
Några dagar senare när jag steg på kände han igen mig och satte sig bredvid. Ur kavajfickan drog han fram ett mycket slitet exemplar av Shakespeares Hamlet. På svenska. Och det var problemet.
Han undrade över något som Horatio säger i början av dramat och pekade på en sida.
Här! Det är många svåra ord. Att tuppen är morgonens trumpetare förstår jag. Det är roligt! Men vad är ”domsbasunen?”
Det tog ett par stationer för mig att försöka förklara.
Det är möjligt att jag har detta att småsnacka med okända i generna eftersom jag är född och uppväxt i Göteborg.
Där är det mycket utbrett, nästan ett manér.
När man ringer till en växel i Göteborg anses det inte konstigt alls att inleda med att fråga vad ni har för väder i stan. Man kan till och med skoja till det lite grand och framföra sina kondoleanser eftersom Änglarna fick stryk i fotboll dagen innan – utan att någon tycker att man är tokig eller tror att man är full.
I Stockholm är det mer sammanbitet. Många ”Hurså!?”
När man ringer till Rosenbad eller Stadshuset i Stockholm, berättade en göteborgsk växeltelefonist för mig en gång, ska man hålla sig kort, vet du. Inget trams, inget onödigt småsnack. Det gillar dom inte där. Och det blir ju lite tråkigt då om du frågar mig.
