”Kroppen är trend”, förklarade Amelia Adamo på 90-talet till sitt försvar för den växande mängden artiklar som handlade om hur kvinnokroppen kan/bör göras om för att vi ska trivas bättre, det vill säga shoppa produkter och tjänster. Kroppens triumf berodde bland annat på att konkurrensen från de nya reklamfinansierade tv-kanalerna förändrade mediernas innehåll, i en anpassning till annonsmarknadens krav. I fokus hamnade mängder av kroppar som ska skötas, pyntas och omformas. Det ledde till en hyperestetisering av kvinnokroppen som påverkade hela vår offentlighet. Kvinnor på bild blev sjukt perfekta och söt förvandlades till alldaglig eller ful.
Jag växte också upp med utseendefixering och snygghetshets men kvinnor på film, tv, reklam och i tidningar kunde faktiskt se vanliga ut på ett sätt som skulle upplevas som chockerande idag. Därför har Lena Dunhams normala, men enligt våra normer fläskiga, kropp väckt enorm uppmärksamhet och hyllats då den exponerats utan kläder i Dunhams tv-serie Girls.
Men är en kamp mellan ouppnåeliga skönhetsideal och alla vanliga kvinnokroppar verkligen rätt väg att gå? Att hävda att den normala kroppen ska få plats i reklam, att lajka vanliga kroppar på Facebook, att vika ut den normala kvinnokroppen i magasin bidrar också till kroppsfixeringen. Det är ändå den perfekta kroppen som vi ska definiera oss mot, ta spjärn från, och genom denna manöver så upprätthålls det idealet. Lena Dunhams valkar späder bara på vår oändliga självupptagenhet. Medierna kan vinkla kroppsupptagenhet på ett annat vis men den står fortfarande i centrum för våra funderingar som ett fängelse. Kroppen förblir trend. Det mest subversiva vore väl att helt enkelt bara släppa kroppen som projekt då det låser fast och begränsar oss som människor?
Men 90-talets totala kroppsfixering har också letat sig in i politikens tanke- och retoriska värld. Plötsligt förändrades debattörers språkbruk kring rasism och främlingsfientlighet. Människor med olika nyanser av brunt eller svart skinn kallas numera med ett nytt trendbegrepp för rasifierade kroppar. Mediegenomslaget är enormt. Nu är alla människor med mörkare hudfärger per definition denna kropp.
Men är det inte märkligt att begreppet rasifierad, som ska beskriva en underordnad position, samtidigt låser fast den där då begreppet används som en synonym? Det betyder att alla med sådan hudton endast är en kropp, hela tiden, med precis samma erfarenheter, i alla situationer. Men i fallet med kulturminister Alice Bah Kuhnke, liksom med förra integrationsministern Nyamko Sabuni, är den adekvata benämningen makthavare – inte rasifierade kroppar.
Ska vi också kalla Jonas Gardell för homosexualiserad kropp? Ska vi byta namn på kvinnan och alltid benämna henne objektifierad kropp? Kommersiella intressen förminskar människan till en kropp. Då är det paradoxalt att även delar av vänstern gör detsamma, men av politiska skäl.
Ann Charlott Altstadt
