Lugnet är inte nog för somliga
Generalstrejk har lamslagit Italien och Belgien. Omfattande protester och strejker har av och till skakat Frankrike. Detsamma gäller Grekland och Spanien.
Tyskland har inte varit förskonat. Och våra nordiska grannländer har upplevt flera skarpa skärmytslingar på arbetsmarknaden. I Norge är en landsomfattande strejk varslad till månadsskiftet januari/februari 2015.
Det är nästan bara Sverige som saknas på kartan över arbetsmarknadens europeiska oroshärdar. Den blågula modellen är undantaget från den europeiska regeln.
Politiskt initierade strejker hör som bekant inte till den blågula fackliga arsenalen. Strejker och blockader i samband med försök att få till kollektivavtal hos ovilliga arbetsgivare är få. Lugnet är också påtagligt när löner och villkor förhandlas.
Men.
Detta lugn, som sedan snart 20 år karaktäriserar arbetsmarknaden, är inte gott nog, åtminstone inte för de privata arbetsgivarna. De målar upp svensk arbetsmarknad som orons hemvist på jorden. De fackliga organisationerna beskrivs som ansvarslösa i flera fall, snara att varsla om stridsåtgärder.
Eftersom antalet faktiska konflikter numera är dokumenterat få så har arbetsgivarnas argumentation förändrats. Nu är det varslen om konflikt som lyfts fram och beskrivs som nästan lika skadliga som faktiska konflikter.
Ytterst är det rätten att vidta sympatiåtgärder som arbetsgivarna vill komma åt, eller rättare sagt, de vill skapa brett politiskt stöd för att kunna förändra lagstiftningen.
Detta trots att rapport efter rapport från Medlingsinstitutet visar att lugn karaktäriserar svensk arbetsmarknad. Förlusten av arbetsdagar på grund av konflikt är så begränsad att den ibland till och med är svår att mäta.
Och i en internationell jämförelse (det är ju så populärt i andra sammanhang) framstår svensk arbetsmarknad som nära nog ett under av stabilitet.
Men arbetsgivarna framhärdar. I en ny utredning hävdar de att enbart varsel om konflikt ofta är lika skadligt som en utlöst konflikt och att varsel är mycket vanligt förekommande. Minst tre gånger i månaden under senare år utfärdas varsel om konflikt från facken, enligt arbetsgivarna.
För att komma till rätta med detta kräver arbetsgivarna att den fackliga möjligheten att vidta sympatiåtgärder ska inskränkas, eller rent av förbjudas.
Med tanke på de trevande samtal mellan LO och Svenskt Näringsliv som just inletts är arbetsgivarnas agerande minst sagt överraskande. Det är svårt att tänka sig något mer konfrontatoriskt än ovanstående utspel.
Är det kanske rent av så att försöken att hitta gemensamma nämnare och eventuellt samförstånd mellan huvudorganisationerna ska avbrytas redan nu?
