Från och med den 1 januari 2015 blir bristande tillgänglighet en ny form av diskriminering i svensk lag. Bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning blir därmed förbjuden på alla områden.

Inom arbetslivet ställer diskrimineringslagen redan i dag krav på arbetsgivare att ”vidta skäliga stöd- och anpassningsåtgärder” på arbetsplatsen för personer med funktionsnedsättning. En nyhet är att arbetsgivarens skyldighet nu utökas till att gälla alla arbetstagare och arbetssökande. Det vill säga även praktikanter, inhyrda eller inlånade.

Det finns dock ett undantag: Personer som söker jobb på eget initiativ omfattas inte av det nya förbudet.

Utanför arbetslivet ska enskilda personer med funktionsnedsättning ha rätt att ställa krav på tillgänglighet inom bland annat restaurang, butik, utbildning och sjukvård. För företag med färre än tio anställda, och för privatpersoner som erbjuder varor och tjänster gäller dock inte förbudet. Däremot omfattas alla företag inom hälso- och sjukvården, det vill säga även om de som har färre än tio anställda.

Från årsskiftet gäller också ett nytt språk i hela lagstiftningen. Vi får inte prata om personer med ”funktionshinder” längre, det ska heta ”funktionsnedsättning” istället. Skillnaden är rent semantisk, förklarar Erik Lindqvist, utredare på Myndigheten för delaktighet.

– Hinder är något som uppstår i mötet mellan individen och omgivningen, medan nedsättning är något som finns hos individen.

När det gäller utbildning har diskrimineringslagens krav på tillgänglighet hittills enbart gällt lokaler i högskolan. Nu kommer all utbildning att omfattas av det nya förbudet, från förskolan till universiteten.

Bristande tillgänglighet kan handla om att inte kunna delta i lektionerna i skolan, inte kunna utföra sitt jobb, eller få viktig myndighetsinformation, på grund av omgivningens fördomar eller bara för att man inte har tillgång till de hjälpmedel man behöver.

Ett exempel på DO-anmälningarna handlar om en arbetsgivare som plötsligt avslutar en provanställningen efter att ha fått information om arbetstagarens funktionsnedsättning. Ett annat exempel är när skolpersonal bedömt att elever med olika funktionsnedsättningar inte kan följa med på utflykter eller friluftsdagar.

Tanken med lagändringen är att personer med funktionsnedsättning ska kunna delta i samhällslivet på likvärdiga villkor som alla andra. Det är en mänsklig rättighet, enligt en rad internationella konventioner. Exempelvis förbjuder en FN- konvention bristande tillgänglighet som en form av diskriminering. Även EU-rätten ställer krav på ett effektivt skydd för personer med funktionsnedsättning i arbetslivsdirektivet.

Med andra ord är lagändringen en anpassning till internationell rätt.