Smittar Tyskland?
Nordisk fackföreningsrörelse har stadigt tappat medlemmar de senaste 20 åren. Nära en halv miljon medlemmar har försvunnit. Och någon snabb återhämtning skymtar inte.
Utvecklingen leder osökt tanken till Tyskland som sett sin fackföreningsrörelse falla samman närmast fullständigt under åren 1991 till 2007.
Det tydligaste tecknet på den tyska fackliga försvagningen är införandet av lagstadgade minimilöner. Med en organisationsgrad på 18 procent förmår den tyska fackföreningsrörelsen inte längre försvara eller upprätthålla rimliga villkor för de anställda. Politisk hjälp är en nödvändighet.
Utvecklingen på tysk arbetsmarknad följs alltid noga från svensk horisont. Uppmärksamheten är störst bland fack och arbetsgivare, men också den ekonomiska expertisen och politiska makten håller ett öga på vad som händer i Tyskland.
Lönekrav inom den stora, starka exportindustrin i Tyskland röner alltid betydande uppmärksamhet i Sverige. Beroende på hur kraven utformas är det omväxlande fack och arbetsgivare som åberopar den tyska utvecklingen. Allt i akt och mening att stärka de egna argumenten.
Men sneglandet på Tyskland innefattar också andra förändringar på arbetsmarknaden. Det kan gälla regler och ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen, nya anställningsformer eller förändringar av arbetsmarknadspolitiken.
Tysk smitta vad gäller fallande facklig organisationsgrad har hittills varit obefintlig. Norden har stadigt haft en avsevärt högre organisationsgrad bland de fackliga organisationerna.
Men nu höjer Fafo, det norska fackliga forskningsinstitutet, ett varningens finger och pekar på vad som hänt i Tyskland. Frågan är om mönstret eller utvecklingen kan återupprepas i Norden.
Den stadiga förlusten av medlemmar i de fackliga organisationerna i samtliga nordiska länder har analyserats av Fafo och de utmaningar som väntar är tuffa. För att 2030 återigen kunna redovisa lika många medlemmar som 1990 krävs rekrytering eller organisering av miljoner nya medlemmar.
Om de senaste decenniernas förlusttrend däremot fortsätter i oförminskad takt tappar de nordiska facken ytterligare 1,3 miljoner medlemmar och organisationsgraden hamnar strax över 50 procent om 15 år.
Ökar medlemstappet ytterligare så hotar förluster av tysk omfattning. Mer än 2 miljoner medlemmar försvinner då från de fackliga organisationerna och organisationsgraden rasar ner mot 40 procent – en europeisering av världens starkaste fackföreningsrörelse.
Det dramatiska medlemsraset i Sverige under åren 2007–2009 har visserligen upphört, men medlemmarna har inte alls vunnits tillbaka i samma utsträckning. Vägen tillbaka till gårdagens rekordsiffror är därför både lång och osäker.
