Sevärt i Penningby och Finsta
Erövra det oväntade! lyder texten på en jättelik reklam i flygplatsens avgångshall. En man med skäggstubb och som ser ut att vilja slå någon på käften står på toppen av ett berg omgiven av ett rytande snöoväder.
För ett tag sedan åkte en man skidor till Nordpolen, inte för att han tyckte det var roligt utan för att ingen gjort det tidigare. En annan släpade med sig ett piano upp till Himalaya och satt där och spelade ett tag.
För att svalka sinnet har jag tagit med Svenska turistföreningens årsskrift från 1902 på resan, med bland annat en berättelse om en cykeltur som tre systrar gör under tre vackra julidagar, från Grisslehamn till Norrtälje.
Och för att fundera över om någonting gått oss förlorat.
För att ni inte ska sluta läsa här kan jag avslöja att resan innehåller viss dramatik.
Routen gör systrarna upp med hjälp av Generalstabens karta:
Dag 1: Från Grisslehamn till Norrtälje
Dag 2: Penningby och Finsta. ”Deras blotta namn försatte oss i stämning!”
Dag 3: Åter till Grisslehamn
Klockan fem på morgonen är systrarna resklara, packningen fastbunden, cyklarna pumpade.
Men de tvekar, ty en molnslöja syns på himlen. Men så övertalar den modigaste de andra – och de är iväg!
”Ännu så länge var det friskt i luften, tyst och svalt i skogen, vägarna präktiga.”
Efter ett tag passerar de en stuga där en gumma frågar var fröknarna kommer ifrån.
”Grisslehamn! Så långt!”
De ser en häst, köper iskyld mjölk och närmar sig tack och lov Norrtälje eftersom trampandet börjar gå trögt. Tar in på pensionatet nere vid ångbåtsbryggan, äter middag i societetsparken, lyssnar på taffelmusiken och tittar på flanerande. Rullgardinerna nere vid nio.
Dag 2. Penningby!
”Redan på avstånd kände vi att här hade våra förväntningar ej blivit besvikna!”
De känner sig förflyttade 500 år tillbaka i tiden, äter sill och potatis och lyssnar på en kvinna som berättar byns historia.
”Vi kunde ha suttit där till sena kvällen!”
Åter på cyklarna. Medvind!
Når Finsta gård där husfrun bjuder dem att sova över, ty de tre är uppenbarligen av bättre folk.
Dag 3. ”Nu började våra olyckor!”
De ska just ge sig av när – kratsch! – kedjan går av på en av systrarnas cykel!
”Vad var nu att göra! Mitt på rama landsvägen i solgasset!”
Den olyckliga systern ger sig iväg, ledandes sin ”Svea” för att finna hjälp. De andra väntar i skogsbacken, badar, väntar, badar igen. Efter närmare fyra timmar kommer den nu lyckliga systern trampandes och berättar att hon funnit en smed som lagat kedjan.
Men timmen är sen och de inser att de måste övernatta ute i det fria. De finner en gran att krypa in under och gör kuddar av granris och ormbunke.
”Jag låg där och såg upp mot himmelen, som skymtade fram grå och färglös mellan de höga trädkronorna, och det kom över mig en andakt, en frid, så som jag sällan känt förut.”
De hör nattskärran, ser en ekorre och beundrar sällsynt vackra ekar.Men då de är trötta bestämmer de sig för att korta resan och tar ångbåten Runar hem till Grisslehamn.
”Vi var ej ett spår trötta och kunde gärna ha suttit uppe hela natten och berättat om våra öden och äventyr”, avslutas berättelsen.
Som jag läser ombord på planet på väg till semester i Thailand och med en tv-skärm framför mig med ett 20-tal långfilmer att välja på.
