Riksbanken gör som den vill
Vem tar Riksbanken i örat när myndigheten inte gör sitt jobb?
Under de senaste halvåret har Riksbanken sänkt styrräntan till noll. Därmed har de missriktade försöken att hålla tillbaka hushållens bolånande med räntan lagts åt sidan. Sänkningarna kom efter att inflationen konsekvent legat under målet och trendmässigt fallit sedan december 2010. Kursomläggningen innebär att banken för första gången på länge gör det som den borde ha gjort hela tiden: inriktar sig på att få en allmän prisökningstakt i linje med bankens eget mål på två procent.
Men vad har bankens ledning lärt sig av debaclet? Inte så mycket, verkar det som. Tongivande ledamöter i direktionen kan inte ens erkänna att det är ett misslyckande. I stället försvaras den förda politiken, och påtalande av uppenbara felbedömningar besvaras med repliker om att andra också haft fel. Dessutom hävdas att den alltför låga inflationen inte haft några negativa konsekvenser för samhällsekonomin i övrigt. Att 400 000 personer står i arbetslöshetskön är tydligen politikernas fel.
Samtidigt extraknäcker samma ledamöter som påtryckargrupp för alla möjliga olika åtgärder för att stoppa hushållens lånande. Politiker och andra myndigheter måste göra mer nu, bums, annars hotar helvetet att braka loss, är deras budskap. När regeringen kallade till samkväm i det så kallade stabilitetsrådet, kom riksbanksföreträdarna med promemorior som gjorde allt för att framhäva bilden av en skenande utveckling. En verklighetsbeskrivning som står i bjärt kontrast till den som ges av andra expertmyndigheter. Sammantaget hopar sig frågetecknen kring just riksbanksledningens omdöme.
När politikerna på 90-talet valde att delegera penningpolitiken till experter på en självständig centralbank skapades svaga kontrollmekanismer. Tanken att teknokraterna skulle kunna göra ett dåligt jobb verkar inte ha slagit någon. Formellt ska penningpolitiken utvärderas av riksdagens finansutskott, som också regelbundet håller öppna utfrågningar av riksbankscheferna. Sammankomsterna kännetecknas dock sällan av kritisk granskning, utan ofta av underdåniga riksdagsledamöter som fiskar politiska poänger. Att samma politiker är belagda med instruktionsförbud bidrar säkerligen till det tama ansvarsutkrävandet. Därutöver beställer utskottet externa expertutvärderingar vart fjärde år. En sådan, som ska granska den förda räntepolitiken sedan krisen, beställdes tidigare i år. Men den ska vara klar först om ett år.
Eftersom politiken redan skördat sina offer genom onödigt hög arbetslöshet och fått läggas om, måste det anses som alltför senkommet.
