Lyckligare än en italienare
Visste ni att man kan mäta lycka? Och att Sverige är det femte lyckligaste landet i världen? Danmark och Norge toppar FN:s lista på lyckliga länder, medan Italien ligger och guppar långt ner på 45:e plats.
Det är väl inte riktigt den bilden vi har av oss själva och vår omvärld. Svenskarna ser nog ofta sig själv som väldigt duktiga och präktiga, men inte mästare på lycka. Jag skulle tippa att de flesta hade satt Italien längre fram i lyckostatistiken än Sverige.
Min sambo, som var en tvättäkta italienare, sa alltid att han kunde känna lyckan och lugnet i luften bara han kom av färjan i Sverige långt innan krisens mörker föll över Italien, så han hade knappast blivit överraskad. Italien var redan för tio år sedan Europas största förbrukare av antidepressiva och lugnande medel, så han kanske hade rätt.
Vad är lycka egentligen? För FN är det bland annat att man är frisk, att det inte finns korruption och att landet har lång medellivslängd. Men de har även tagit med att man har någon att lita på, hur mycket generositet det finns i landet och hur fri man känner sig att göra val som är viktiga i livet.
Eftersom italienarna vare sig är sjukare eller dör speciellt mycket tidigare än svenskar, och knappast är mindre generösa, ligger kanske orsaken till deras olycka på någon av de andra punkterna.
Att korruptionen är hög i Italien är ju ingen hemlighet, men det är svårt för mig att se något samband med italienarnas låga lycka. Inte heller känns det som om svenskarna har fler människor att lita på i sin omgivning.
Då återstår bara friheten.
Svenskarna känner sig nog fria på många fler sätt än italienarna. Friare att välja vad de vill studera till, friare att forma sin familj som de vill och friare att bo var de vill.
Frihet är ju också att veta att det finns fungerande barnpassning som inte kostar halva lönen, att man kan studera även om föräldrarna inte har råda att försörja en, att arbetsförmedlingen faktiskt kan hjälpa en när man förlorar jobbet.
Statistiken visar att två tredjedelar av de vuxna italienarna bor i samma kommun som en av föräldrarna, och den allra största delen av dem bor mindre än en kilometer från dem. Det innebär att mamma och pappa kan hjälpa till med barnen och bidra ekonomiskt när det kniper. Men det innebär också att man oftast måste böja sig för föräldrarnas vilja, och kanske aldrig känner sig riktigt fri.
Frihet är lycka, det har FN säkert helt rätt i. Visst är vi själva ansvariga för vår egen lycka, men att ha ett land där det anses självklart att det finns någon form av socialt skyddsnät om allt går dåligt, så man slipper fråga mamma och pappa, eller som ger ungdomar och mindre unga möjligheten att studera och ändra sina liv, det gör det betydligt lättare att vara lycklig.
