Viktigt med könsneutral lag

Våra socialförsäkringar är könsneutrala. Ändå blir utfallet till kvinnornas nackdel med lägre a-kassa, lägre sjukpenning och lägre pensioner, visar en ny rapport. Men politikerna får inte lockas att ändra regelverket. I stället bör de ändra förutsättningarna för deltid, föräldrauttag och arbetsmiljö, skriver Arbetets Martin Klepke.

Visst har vi ett jämställt samhälle.

Knappt någonstans i världen finns en så könsneutral lagstiftning runt rättigheter och skyldigheter som i Sverige.

Ändå fungerar de inte.

En stor mängd kvinnor kommer att gå i pension efter ett helt yrkesliv utan att få ett öre mer i pension än den allra lägsta garantipensionen, något som i betydligt mindre utsträckning gäller män.

Och trots en könsneutral lagstiftning är a-kassans dagpenning i genomsnitt alltid betydligt högre för männen i alla åldersgrupper.

Det här framgår med obehaglig tydlighet i en ny rapport från Delegationen för jämställdhet på arbetsmarknaden.

Naturligtvis återfinner vi orsaken i den kraftigt ojämställda arbetsmarknaden. Kvinnors deltider, lägre löner och större ansvar för oavlönat arbete i hemmen slår mot såväl pension som livsinkomst, hur jämställd lagstiftningen än är.

I de fall rapporten också räknar in klasstillhörighet ökar skillnaderna ytterligare.

De kvinnor som främst tar ut graviditetspenning är de med låg inkomst och tungt arbete.

Det är också de kvinnor som har svårast ekonomiskt att dryga ut sin ledighet när barnet väl är fött.

Lagstiftning och regelverk slår dock åt båda hållen, ibland förstärks och ibland utjämnas inkomstskillnaderna, konstaterar rapporten, men grundmönstret är tydligt:

Lagstiftningen är könsneutral men utfallet är kraftigt könsbundet.

Och – håll i er nu – en krass tolkning är att de senaste decenniernas ambition hos Socialdemokraterna att skapa ett könsneutralt samhälle har bidragit till att förstärka denna könsskillnad.

Lagstiftarna har tagit bort sambeskattningen så att kvinnor och män beskattas var och en för sig, vi har infört föräldraförsäkring i stället för vårdnadsbidrag, och vi har förändrat pensionen till att grundas på livsinkomst i stället för de femton bäst betalda åren.

Resultatet? Ett samhälle där de könsmässiga inkomstskillnaderna förstärkts snarare än jämnats ut.

Men det här är ju mumma för Kristdemokraterna och de som vill återgå till ett familjebaserat regelverk i stället för ett individbaserat! Som till exempel i Schweiz där pensionssystemet är uppbyggt efter familj och inte individ.

När det gäller det svenska pensionssystemet fanns varningstecknen redan från början om att utfallet, hur könsneutralt regelverket än är, skulle slå hårdast mot arbetarrörelsens kvinnor, de kvinnor som har svårast att jobba fram till 65 års ålder.

Men det måste utfärdas en stark, stark varning till de politiker som ska omsätta denna kunskap till konstruktiva förslag.

Vägen kan vara lockande att modifiera regelverket i stället för att verka för ett könsneutralt samhälle med en könsneutral arbetsmarknad.

Ändå finns det vägar för en progressiv regering att skapa ett bättre utfall utifrån vårt jämställda regelverk i stället för att ändra regelverket.

* Att dela föräldraförsäkringen rakt av, häften – hälften till vardera kön, borde vara en självklar första reform. Vår rödgröna regering har nu utlovat en tredje pappamånad. Det är visserligen ett steg i rätt riktning, men varför denna senfärdighet?

Det här kräver naturligtvis också att hela arbetsmarknaden, både mans- och kvinnodominerade sektorer måste anpassas till ett liv med familj, hemarbete och barn.

* Skärp kraven och lägg betydande resurser på arbetsmiljön så att fler kan jobba till 65 år och i ett längre perspektiv även efter 65 år.

* Utjämna löner mellan mans- och kvinnodominerade sektorer. Här gjorde dåvarande Jämställdhetsombudsmannen, Jämo, ett pilotarbete med omfattande kartläggningar av yrkesjämförelser, ett arbete som effektivt tystades och begravdes när Jämo införlivades i nuvarande Diskrimineringsombudsmannens ämbete.

I slutet av januari lägger den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen fram sitt slutbetänkande. Utredningen har omgivits av en omfattande turbulens och det återstår att se var den slutligen hamnar. JA-delegationens kartläggning om de könsmässiga skillnaderna på arbetsmarknaden indikerar att slutbetänkandet blir en utmanande läsning för såväl socialförsäkringsminister Annika Strandhäll som arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.

Här har också arbetsmarknadens parter ett stort ansvar.

Men varken att ändra lagstiftning bort från ett könsneutralt regelverk eller att hänvisa till individuella val och därmed ta sin hand från några reformer, kan ses som några konstruktiva vägar.

Läs även: ”Pensionssystemet missgynnar kvinnor”