Ren gissning tas på stort allvar
Inflationen skulle dra iväg om arbetslösheten sjönk ner mot sex procent. Det hävdar statliga Konjunkturinstitutet i sina årliga Lönebildningsrapport, som anger att ”jämviktsarbetslösheten” i år uppgår till hela 6,9 procent. Men precisionen är skenbar, för det är givetvis så att det inte går att mäta, och därmed veta, vilken lägsta nivå på arbetslösheten som är förenlig med en stabil prisutveckling. KI:s bedömning är inget annat än en ren gissning, som man resonerat sig fram till.
I rapportens resonemang hävdas att svaga fackföreningar, dåliga villkor i a-kassan och usla lägstalöner medför en lägre så kallad ”jämviktsarbetslöshet”. Påståenden som framstår som minst sagt mystiska sett till institutets egen bedömning av den omätbara storhetens historiska utveckling. På 80-talet var facken starkare än i dag och den som blev arbetslös fick en a-kasseersättning som motsvarade mellan 80 och 90 procent av den tidigare lönen. Samtidigt låg ”jämviktsarbetslösheten”, enligt KI, på en nivå som motsvarar ungefär hälften av dagens.
Något som också väcker frågetecken kring bedömningen av förra regeringens inverkan på den långsiktiga hållbara arbetslösheten. Enligt Konjunkturinstitutet leder finansminister Borgs reformer till att arbetslösheten långsiktigt kan minska med 1,2 procentenheter. En nedgång som framförallt baseras på att lägre ersättningar antas få folk att vara mer energiska och mindre kräsna i sitt jobbsökande. Samtidigt talar mycket för att utvecklingen gått åt andra hållet. Gapet mellan yrkes- och utbildningskvalifikationerna som efterfrågas och de som erbjuds växer. Dessutom har många av dem som sökt sig ut på arbetsmarknaden inte rustats för inträdet. Men institutet försöker sig inte på att sätta siffror på effekterna av arbetsmarknadspolitikens brister.
Mellan raderna och diagrammen framkommer dock att det som verkligen driver ”jämviktsarbetslösheten” är den faktiska arbetslösheten. När risken att bli arbetslös stiger följer jämviktskurvan med. Den enda nedgångsfasen uppträder under en period då risken att förlora jobbet faktiskt minskade. På senare år har arbetslöshetsrisken legat på historiskt höga nivåer, vilket delvis är framdrivet av en högre andel tidsbegränsade anställningar.
Nyttan av att offentliga instanser som Konjunkturinstitutet, Riksbanken och Finansdepartementet ägnar mycken möda och stort besvär åt beräkningsövningar om ”jämviktsarbetslösheten” kan minst sagt ifrågasättas. Risken är uppenbar att behovet av stimulanser underskattas. Det kanske vore mer fruktbart att ta itu med att få ner den faktiska arbetslösheten, vilket ju inte bara är det som betyder mest för folk i verkligheten, utan även för omätbara storheter i modellernas värld.
