Medicinen har inte bitit på sjukdomen
På 1990-talet beskrevs en väl fungerande lönebildning närmast som nyckeln till Paradiset. Om lönerna inte ökade snabbare än vad inflation och produktivitet medgav skulle sysselsättningen öka och den besvärande höga arbetslösheten falla.
Sagt och gjort.
Flera framsynta och samverkande insatser gjordes av fack och arbetsgivare efter 1990-talskrisen. Ambitionen var att skapa ordning och reda i svensk lönebildning och bekämpa arbetslösheten.
Det finns därför en röd tråd från Rehnberggruppens stabiliseringsavtal, över Edingruppens formuleringar om löneökningar i takt med Europa, till skapandet av industriavtalet.
Konflikterna och oron på arbetsmarknaden har sedan 20 år tillbaka lyst med sin frånvaro, med enstaka undantag. Och några inflationsimpulser från snabbt ökande löner har inte märkts av. Tvärtom. Löneökningarna har inte spillt över i inflation.
Men den paradisiska tillvaron dröjer. Arbetslösheten är fortsatt skyhög. Medicinen har kort sagt inte bitit på sjukdomen. Eller har det rent av varit fel medicin som skrivits ut och inmundigats? Frågan är i dag berättigad eftersom fack och arbetsgivare inom ramen för lönebildningen gjort sitt.
Med undantag för Tyskland har svensk löneökningstakt de senaste decennierna varit i samklang med Europa. Lönekostnadsökningar, inte löneökningar, har blivit ett accepterat begrepp och den tidigare höga nominella ökningstakten har halverats.
Men arbetslösheten faller inte.
Trots det kan röster fortsatt höras som ställer sitt hopp om lägre arbetslöshet till finjusteringar av just lönebildningen. Riksbankens sänkning av styrräntan till noll uppfattas på flera håll som ett rop på hjälp.
När lönebildningen för 15–20 år sedan sköts i förgrunden trodde näst intill alla att en lägre löne-ökningstakt skulle pressa arbetslösheten mot avsevärt mycket lägre tal. Med så mycket lediga resurser, arbetslösa, skulle det kunna ske utan inflationsimpulser.
Men drömmarna har förblivit drömmar. Löne-bildningen har trimmats och lett till både låga nominella löneökningar och reallöneökningar som leder tanken till 1960-talets rekordår.
Men arbetslösheten biter sig alltså fast. Senkomna (alltför sena) stimulanser från penningpolitiken har inte räckt. Det krävs uppenbarligen betydligt mer för att få hjulen att snurra fortare, öka efterfrågan och skapa nya jobb.
Och den nya regeringen talar mest om stramhet och tomma lador och annat som på intet sätt leder tanken till offensivt och ekonomiskt nytänkande.
Hoppet verkar därför än en gång stå till partssystemet och lönebildningen. Men utmaningen är avsevärt mycket tuffare den här gången än den var efter 1990-talskrisen.
Det är mycket begärt att en redan fungerande lönebildning ska finjusteras och lösa problemet med en arbetslöshet som gäckat både riksbank och regering. l
