De som kom iväg, de som blev kvar
Iväg på morgonen, bussen och inte cykeln eftersom halvtimmen med att sitta och glo ut genom fönstret behövs i dag.
En ström av människor på väg upp från tunnelbanan vid Skanstull, tiggaren redan på plats utanför ingången till Ringens galleria. Pärlbandet med våta cyklister från bron och de södra förorterna stannar vid rött, en del med lamporna fortfarande på, en del med tomma barnsitsar.
Det börjar gry och bussen lägger ut, upp på Ringvägen. Vi är en tyst skara som bläddrar i Metro eller fingrar på mobilerna eller bara spanar ut mot de blöta löven på trottoaren. En ung tjej bredvid mig tittar på en filmsnutt med en man som stannar sin motorcykel och räddar en get som gått ner sig i ett vattenfyllt dike.
Jag sitter där med anteckningsboken och morgontidningen i knät och känner närheten till alla andra runtomkring mig, till alla andra som precis som jag är på väg till sina uppgifter denna morgon.
På väg till de snoriga dagisbarnen, till kassan på ICA, till cancerpatienterna på Södersjukhuset, till klassrummet på Högalidsskolan.
Känner värmen av att ingå i ett större sammanhang tillsammans med alla andra, en samhörighet och ömhet för alla runtomkring mig på bussen och för dem som knatar på där ute med uppfällda paraplyer.
Ett fönster lyser fyra trappor upp på Hornsgatan och jag tänker att där sitter kanske han som inte kom iväg i dag, som inte heller i dag kom iväg till någonting alls.
Som sitter i soffan med morgonrocken på med en burk Sofiero och Klassisk morgon på radion medan bussen med oss på väg till våra sysslor stannar vid hans hållplats men kör iväg igen utan honom.
Hans liv har gått i tusen bitar och som så många gånger förr kurerade han ångesten kvällen innan på puben vid Zinkensdamm. Vilket gör morgonen ännu värre.
Det luktar kaffe från pappmuggen som en ung tjej haft med sig ombord. Bussen viker tvärt av till höger och det känns som om den skulle välta när den kör in på Långholmsgatan och Hornstull där de som kommit med tunnelbanan nu står och väntar.
Jag försöker föreställa mig alla andra som inte kommer med i dag, som håller sig därhemma där det är tyst från grannarna eftersom alla gett sig av till jobbet.
Hon som gick sönder en vacker dag efter att i en månad ha vaknat kallsvettig varenda natt klockan fyra på morgonen och då försökt komma ihåg vad det var som hon kanske glömde på jobbet dagen innan.
Jag måste ha glömt något! Glömde att dokumentera en brukare? Glömde ge medicin? Gav fel medicin?
Till slut knäcktes hon av stressen och kom inte upp ur sängen utan låg kvar och undrade varför inte hon håller måttet när alla andra tycks göra det och att hon egentligen är rätt så sekunda rakt igenom.
Och inte kommer iväg längre.
Eller han som sover på soffan hos en kompis som bor i en etta i tredje hand och som inte har någonting att komma iväg till, som sover till elva och mår allt sämre av att just sova till elva i stället för att stå i duschen och vissla klockan halv sju på morgonen som alla andra hederliga och anständiga människor.
Han kommer inte heller iväg eftersom det inte finns något jobb att komma iväg till och numera tror han att det inte finns något jobb kanske därför att han har ett konstigt efternamn.
Bussen kränger ut från Hornstull och jag går fram till konduktören, ber att få låna mikrofonen och förklarar för alla andra i bussen att jag i brist på blommor ska lägga en Metro på tre tomma säten för att hedra dessa tre medborgare. Och att jag bjuder på kaffe när de kommer tillbaka till oss.
