Föräldraskapets science fiction i iskallt vacker film

Det kommer säkert att skrivas många akademiska texter så småningom. Om den här perioden som Hollywood verkar gå igenom. Som bonusförälder till en dotter satt jag förstummad inför både Disneys Frozen och samma bolags Maleficent.

En enda tanke i huvudet: Hade det gjorts sådana här filmer när jag var barn skulle mitt kvinnoliv nog artat sig annorlunda.

Den amerikanska feministiska vågen verkar i dag märkligt nog ta sig ett av sina tydligaste uttryck i stora kommersiella Hollywoodfilmer. Här hittar man plötsligt självständiga, komplexa och intressanta kvinnokaraktärer.

Christopher Nolans science fiction-epos Interstellar är inget undantag.

Science fiction-genren bygger på att utforska fantasins och universums yttre gränser men har traditionellt haft svårt att befolka sina världar med annat än vita män. Där tog samma fantasi slut. I Interstellar tillåts dock kvinnorna inte bara vara med i rymden, utan också vara människor. Jessica Chastains roll skrevs ursprungligen för en man. Tills regissören kom på att historien fungerade bättre med en kvinna.

Vilket den gör. Ett pappakomplex av ”Alex och Sigge”-storlek blir onekligen intressantare när barnet i fråga är en tjej.

Christopher Nolan har skapat en iskallt vacker klassiker om tid, dimensioner och kosmologiska maskhål.

Som egentligen handlar om föräldraskap. Den enkla sanningen; att de växer upp så fort.

Det finns ingen mer svindlande science fiction.

Katrine Marçal