Fadersporträttet drunknar i den stora bilden

Att skriva en roman med en uttalad adressat är alltid en smula vanskligt. Lena Kallenbergs Farmors son är delvis skriven i du-form, från en vuxen dotter till en avliden far, och det är ett grepp som fortsätter att irritera boken igenom. Huvudpersonen Lene berättar sin fars historia genom att skriva ”du var med om detta och sen hände detta”, och det går inte att komma ifrån att det hela får en aningen beskäftig ton. Det är inte hennes far som behöver en rekonstruktion av sitt liv, det är Lene själv som behöver begripa sig på hans.

I de avsnitt som är skrivna i tredje person eller med ett tydligt jagperspektiv, fungerar Kallenbergs roman mycket bättre. Här tecknas ett sammansatt porträtt av tre generationer i en arbetarfamilj, med upprinnelse i den gång då farmor Ella blev fängslad efter en demonstration mot dödsskjutningarna i Ådalen. Ella, den genom livet aktiva och helt igenom dedikerade kommunisten, hennes försummade son Erik och det alkoholmissbruk och de mentala problem som sedan gör honom oförmögen att ta hand om dottern Lene.

Lenes ungdomstid sammanfaller med de gryende protesterna mot Vietnamkriget, och hon kommer att gå i sin engagerade farmors fotspår.

Lena Kallenberg använder sina romanfigurer för att skriva svensk och europeisk politisk historia från några decennier kring mitten av 1900-talet. Några gånger blir Farmors son en gripande berättelse, men några gånger för mycket blir den också refererande historiebok. Jag önskar att Kallenberg oftare släppt kravet att hela tiden teckna den stora bilden, och koncentrerat sig mer på den lilla.

Therese Eriksson