Vi promenerar genom Stockholm. Helgen har varit mer kaosartad än vi är vana vid. Men så kan ju livet vara för alla. Någon gång då och då. På söndag kväll tar vi oss ut för att skapa en känsla av något annat.
Vi hamnar vid en bardisk på Söder. Det är en italiensk restaurang. Klockan är strax efter sex, men alla borden är bokade från sju, berättar han som serverar. Därför sitter vi i baren. Det är trevligt. Tända ljus. Servetter i tyg. En lyckad familj i tre generationer firar mormoderns födelsedag. Min rätt är den enda som kostar under 200 kronor, och när jag försöker beställa husets vin rekommenderar servitören ett annat utan att berätta priset.
Jag har råd med en sådan kväll nu.
Jag bor i en mindre hyresrätt. Har inga barn. Ingen bil. Inga lån utom det till CSN. Jobbar heltid på ett av de större sjukhusen och har efter fem år som sjuksköterska just kommit över den magiska lönegränsen på 25 000 kronor. Jag lägger undan pengar varje månad. Jag har aldrig haft det så bra ekonomiskt som jag har det nu.
Ändå oroar jag mig.
Jag tänker att jag kanske vill ha barn i framtiden.
Att jag inte kommer att hinna eller orka jobba heltid då. Nästan alla mina kollegor med barn jobbar deltid. För att kroppen inte orkar fyra nätter varje vecka. För att fotbollsträningar, föräldramöten och matteläxor inte matchar skiftarbetet och krav på att jobba två helger av fem.
Jag tänker en krass tanke, trots att jag är en obotlig romantiker. Det är ju inte säkert att kärleken varar för evigt, bara för att man blir föräldrar tillsammans. Tänker på mina inkomster som i dag räcker till mig själv. Tänker på barn att försörja och konflikten mellan att ge dem tid och skona dem från oro över ekonomin.
Jag tänker att jag kanske bli sjuk. Förstår att sjukförsäkringen så klart inte innehåller någon ersättning för obekväm arbetstid. Det är ju den ersättningen som är mitt sparande och mina restaurangbesök och den där tryggheten när man ska betala gas och el och tv-licensen samma månad. Som gör att lönen känns skälig ändå.
Tänker att jag kommer bli äldre. Att kroppen inte kommer orka med det här heltidsskiftarbetet, oavsett barn. Att jag kanske måste gå ner i tid då, i alla fall. Flera kollegor som just fyllt trettio har redan tvingats till både sjukskrivningar och deltidstjänster när handleder, höfter och ryggar inte längre orkar.
Jag tänker på alla saker i framtiden som riskerar att minska min inkomst. Och därför tänker jag mest på pensionen. På alla texter jag läser om kvinnliga fattigpensionärer. På alla de kollegor som jobbar extra, trots att de redan gjort mer än tillräckligt många år på vårdgolvet.
Jag hör hur de säger att ”de tycker om att komma tillbaka och gästspela”. Jag hör hur de fortsätter ”och så är det ju bra att dryga ut pensionen”. Jag undrar i vilken mening den mesta sanningen ligger.
Jag har råd nu. Att leva. Min pasta smakar gott. Jag ler bland de levande ljusen.
Men när jag vaknar på morgonen ringer jag desperat till det bolag som min arbetsgivare placerar min pension hos. Jag pratar med en tjej som säger att allt är i sin ordning. Jag förstår inte vad det betyder. Frågar vad jag ska göra för att inte bli fattigpensionär.
Hon skrattar till och säger att det är viktigt att jobba heltid. Inte gå i pension för tidigt. Och gärna löneförhandla bra.
Jag tänker att jag ska, och hoppas på att inte livet kommer emellan.
