Ny chans för konsten

KULTURINJEKTION del 5. Konsten som en samhällsförändrande kraft. De har chansen nu, Kirunaborna, att få med den konstnärliga gestaltningen. När allt ska byggas om är möjligheterna unika. Verkligheten är dock en mer jordnära historia.

Ett helt nytt centrum, från scratch. Eller från grusgrop. Varje hus, varje kvarter, allt ska byggas på nytt i det nya gruvsäkra Kiruna. Eller ja, ganska gruvsäkra nya Kiruna.

– Här ska jag jobba om tre år, på tredje våningen, med utsikt, säger kultursekreterare Lennart Lantto, som har ett ”once in a lifetime”-jobb, och pekar ut i gruset.

Dels ska stadens stora konstsamling flyttas med, liksom ett 20-tal viktiga byggnader, dels satsas en procent av kostnaderna för nya byggen på platsspecifik konst.

3,7 miljarder betalar statliga gruvbolaget LKAB för bostäder och andra byggnader enligt ett första avtal med kommunen.

I september togs det första spadtaget till det nya stadshuset Kristallen, tre kilometer öster om nuvarande centrum. Det estetiska utgångsläget: ett industriområde och sank myrmark.

Folkets val var en flytt västerut, upp på fjället. Vad gör det med vår mentalitet, frågar sig befolkningen, om utsikten över vidderna försvinner?

Men den byggbara marken i väst minskade i takt med att jorden undersöktes. In under Kiruna sträcker sig den malmkropp som LKAB bryter ur, och som gör att invånarna vant sig med ord som sprickkarteringar och deformationsmätningar.

Nya staden, som kommer att vara omkring åtta grader kallare än den gamla, ligger inte heller optimalt ur gruvsynpunkt. För att ligga helt säkert skulle flytten ha gått längre.

– Man måste välja det minst dåliga alternativet, och gå framåt, säger Lennart Lantto, även om han gärna hade sett att marken höjdes några meter, på samma sätt som när kyrkan byggdes i början av 1900-talet – och den stod redan på en kulle.

Det nya stadshuset är budgeterat till runt 300 miljoner kronor, vilket innebär en konstpott på 3 miljoner. ”Raketskolan” byggdes förra året, som en liggande raket, och får konst för nästan två miljoner. En procent till konsten; statens konstråds gamla riktlinje, ska följas, och fritids- och kulturförvaltningen har mycket att stå i.

– Ja, tänk, att man får vara med om det här, säger Lennart Lantto.

Hon minns för två år sedan när hon verkligen förstod: Här blir det grus. En fotograf som kom för att plåta hennes konstverk hade studerat kartan med den röda linjen längs Adolf Hedinsvägen, vägen i centrum där hennes ateljé ligger.
Utsikten från ateljén fanns på andra sidan röda linjen, och skulle rivas.

– Det blev så påtagligt. Det känns jättehemskt, säger konstnären Agneta Andersson, född och uppvuxen i Kiruna, staden som är utslängd i arktisk mark, men med vidder och utsikt över Kebnekaise.

Staden är byggd med omtanke, av humanisten Hjalmar Lundbohm, gruvans första disponent. I hans visioner som också förverkligats ingick att gruvarbetarna skulle få en god fritid, bra arbetarbostäder – och tillgång till konst och kultur.

– Det började ju så bra med det som kallas mönsterstaden. Det finns en hel del att leva upp till nu.

Men det har varit mer tal om vägar, avlopp och nya energiformer än mönsterstad 2.0.

– Det blir ju fina byggnader, men med planering hade vi kunnat ta in ett nytt sätt att tänka också, säger hon och efterlyser mod, kunskap och djärvhet.

I ateljén hänger en skiss av en tall. I fågelboet och runt stammen blir svarta hål symbol för gruvan.

Verket ”utsikten” står ihoprullad, på väg ner till Dunkers kulturhus i Helsingborg. Kolteckningen visar just hennes utsikt från ateljén. Fasaderna på andra sidan om det röda strecket har blivit till stela kulisser, där fönstren är antingen tomt vita eller genomskinligt svarta, förbundna med den svarta bakgrunden.

– Det svarta tar över, säger Agneta Andersson, som bearbetar flytten och sorgen i sin konst.

Ett ljus i mörkret är att nya stadshuset ska inrymma ett länskonstmuseum, något som hon själv varit engagerad i under många, långa år.

– Det har verkligen varit en kamp. Kulturfrågorna hamnar på marginalen. När det blir pengar över. Annars är det mycket idrott här, säger hon.

Hur påverkar konstnärlig gestaltning platser och människor? Konstmuseet i norr – ett samarbetsprojekt mellan Norrbottens läns landsting och Kiruna kommun, ännu utan lokal – har den här oktoberdagen bjudit in till ett seminarium för att få svar på frågan. Utsikten från lokalen i Folkets Hus består av arkitekten Ralph Erskines gula och bruna hus, byggda efter den sluttande marken och vindens riktning och med balkonger som liknar gruvhissar. De har blivit både älskade och hatade, fått smeknamn som Spottkoppen och Snusdosan och ska så småningom jämnas med marken.

– Konsten tvingar oss att tänka i nya banor och ökar vårt kritiska tänkande, säger Erik Modig, konstnär och forskare på Handelshögskolan i Stockholm. Dessutom smittar konsten av sig. Genom ”art infusion” tolkas omgivningen mer positivt om det finns konst i rummet. Han har gjort en studie som visar att ett företags personal verkar mer kompetent om arbetsplatsen pryds av konst.

Men värdet av komplex konst blir allt svårare att hävda ”i den kamp som råder inom samhällsutveckling och stadsplanering”, anser konstkonsulten Ann Magnusson.

Uppdragsgivare säger att de vill ha något nytt, men blir ofta oroade av konstnärer som tänker fritt. Konst är prövande och utforskande, tar tid, och blir inte alltid lyckad och användbar, påpekar hon. Konst kan skapa gemenskap, men också stänga ute.

– Arbetet med konst kräver ett långsiktigt tänkande och konstruktivt genomförande, säger hon.

Efter seminariedagen dras några gemensamma slutsatser: Konstnärerna måste komma in mycket tidigare i processen. Samarbete är otroligt viktigt.

Och så konstateras det att det är som det brukar: Evenemanget har lockat de redan frälsta. Kultur- och fritidsförvaltningen liksom ideella organisationer har många representanter, medan de från privata byggbolag liksom anställda på tekniska förvaltningen lyser med sin frånvaro.

Kultursekreterare Lennart Lantto står i ”folkets vardagsrum”, stadshusets entrésal, och knackar på en bricka, byggnadsminnesmärket:

– Den här ska bort.

För kommunen har nyss vunnit kampen mot länsstyrelsen som inte ville häva märkningen på stadshuset, som har stora arkitektoniska och symboliska värden.

Nu får det rivas.

– Hela huset är ett konstverk, säger kommunjuristen Ann-Catrin Fredriksson.

På väggarna i sitt rum har hon valsarbetare av Albin Amelin och en vindsvåning av Sven X:et Erixon och dessutom en samefarbror i trä, som ”det är jakt om”.

Att kommunens arbetsplatser innehåller så mycket konst tycker hon är fantastiskt.

I det nya stadshuset oroar hon sig för att det blir för mycket stål och glas.

– Jag får väl tigga mig till ett staffli att ställa tavlorna på, säger hon.

Över Lennart Lanttos skrivbord hänger en tavla av Isaac Grünewald.

– Det är många som tappar andan. Men det är så vi har det.

Kommunalrådet Kristina Zakrisson säger att hon hört någon säga att när ungdomar flyttar hemifrån i Kiruna köper de ofta en tavla.

– Jag tror det kan stämma. Kirunaborna är lite bortskämda.

Genom stadshuset når konsten ut till medborgarna. Att prata för de icke troende är viktigt, och där har han själv, som alltid haft ett konstintresse, men har en bakgrund inom idrotten, en fördel, tycker Lennart Lantto.

– När folk kommer hit och frågar om varför elljusspåret släcks så tidigt, ser de konsten och börjar fråga om den.

I nya stadshuset Kristallen med länskonstmuseet blir det ännu bättre, hoppas han.

Runt om i staden har det dykt upp gerillakonst, bland annat i form av renar i plåt. De finns på husfasader, gräver sig ner i jorden. En hade en skylt med ”Boliden” på magen. Vid en flera meter hög järnskulptur nära stadshuset, vänd mot LKAB-området, står det: ”Stulet land”.

– Det enda vi oroar oss för är säkerheten. Vi har inte tagit bort något. Gerillakonsten får folk att prata om konst och det är ju bra ändå, säger Lennart Lantto.

Ett mantra i kommunen är att avveckling går före utveckling. Det gamla centrum får inte bli en spökstad. Kommunalrådet Kristina Zakrisson hämtar inspiration från Brooklyn i New York, där hon nyligen varit på ett studiebesök. När lokaler blev tomma fick konstnärer flytta in.

– Jag tror det är viktigt, att vi hyr ut till konstnärer eller föreningar och småföretag som testar verksamhet. Det får inte bli stora tomma lokaler med skyltfönster som slås sönder, säger hon.

Förhoppningsvis kan något kreativt uppstå i det mellanrum som bildas.

Bilderna från det vinnande arkitektkontoret visar den ideala staden. Men innan planerna förverkligas återstår många förhandlingar och kompromisser.

– Det kanske blir ännu vackrare än skisserna, säger optimisten Lennart Lantto.

Och så lyfter han upp närliggande Icehotel, som han anser har gjort mycket för att hjälpa Kiruna att hantera sorgen.

– Där bygger de upp ett fint hotell som vi gillar varje år. Men det rivs, också varje år, och det går bra.