Lärarlöner: Voffor gör di på detta viset?
Lönebildning har historiskt varit en angelägenhet för fack och arbetsgivare. Politiker har betraktats som direkt olämpliga att fastställa löneökningarnas storlek och fördelning.
Men nu förändras löneverkligheten. Kraftmätningen mellan fack och arbetsgivare i avtalsförhandlingar ersätts av regeringens öronmärkta miljarder till en speciell yrkeskategori: lärarkåren.
För alla andra yrkesgrupper på arbetsmarknaden, särskilt inom välfärdssektorn, är inblandningen och den uttalade prioriteringen minst sagt svårsmält. Risken för kompensationskrav är därför överhängande.
Det borde oroa regeringen. En lönebildning kantad av oro, konflikthot och kanske konflikter kan rimligen inte ligga i regeringens intresse.
Så voffor gör di på detta viset?
De verkliga bevekelsegrunderna hos regeringen är inte helt enkla att förstå. Det som sägs i motiven är långt ifrån ett under av klarsyn och skärpa.
Några varningens ord eller konsekvenser av det egna agerandet (miljarderna till lärarna) nämndes över huvud taget inte vid presentationen av regeringens skolsatsning.
Resten av arbetsmarknaden, cirka 90–95 procent av samtliga löntagare, förväntas tiga still alternativt glädjas åt lärarnas löneframgångar och inte kräva kompensation.
Det är naivt i överkant. Arbetsmarknaden består i stor utsträckning av löntagare som i likhet med lärarkåren ser sig själva som viktiga, men samtidigt fel- eller lågavlönade och i behov av lönemässig uppvärdering.
Så lärarmiljarderna kanske bara blir inledningen på en lönebildning där regeringen avgör vem som ska få en extra påse pengar. Vem står på tur? Kommunals undersköterskor, sjuksköterskorna, läkarna eller socialsekreterarna?
Att lärarförbunden jublade över regeringsbeskedet och omedelbart räknade hem de dryga tre extra miljarderna var ingen överraskning. Deras mer än decennielånga kamp för lönemässig uppvärdering av läraryrket bär äntligen frukt.
Men vad händer med den ordning som rått på den svenska lönemarknaden sedan 1997 då Industriavtalet skrevs under? Avtalet har inneburit att den internationellt konkurrensutsatta sektorn utgjort lönemarknadens riktkarl. Deras löneuppgörelser har mer eller mindre tydligt identifierat vad ekonomin tål av löneökningar.
Med tre extra öronmärkta lärarmiljarder blir rollen som riktkarl inte längre den konkurrensutsatta sektorns. Ledartröjan hamnar hos lärarkåren. Deras löner blir det som andra försöker nå på det ena eller andra sättet.
Facken är trots allt intresseorganisationer vars främsta mål är de egna medlemmarnas väl och ve, inte lärarnas.
