När konsten var solidaritet

KULTURINJEKTION del 4. Albin Amelins färglitografi »Gruva«, Bengt Delefors oljemålning »Strejka« och Ebba Köhlers dikt »Nu eller aldrig« sätter tonen direkt. Kulturens roll under den stora gruvstrejken synliggörs på en permanent utställning i Gällivare.

Rummet är rätt oansenligt, ändå målat i en rosa färgton för att väcka uppmärksamhet. Konsten, däremot, är värdefull. Ekonomiskt, men kanske främst historiskt. 111 verk, som skänktes till gruvarbetarna under den stora gruvstrejken, har bevarats och samlats. Sedan september visas utställningen Gruvarbetarna och konstnärerna på Gällivare museum.

– Det är dokumentation och konst på samma gång, säger curatorn Elton Kore som lyfter fram att konstnärerna på den tiden kände ett äkta engagemang för de utsatta gruvarbetarna.

Det första verket i utställningen är Pollock av Lars Hillersberg, och visar en man som kastar ut färg på marken. Den anspelar på den amerikanska konstnären Jackson Pollock och hans action painting. Med sin dropp-teknik spred han färg på dukar fastspända på golvet.

– Målningarna styrs av slumpen men är ändå en kontrollerad handling, förklarar museichefen Karina Jarrett och Elton Kore säger att den här tavlan är tänkt att lyftas fram som en symbol för hela gruvstrejken.

En av de gruvarbetare som fick ta emot konstnärernas gåvor är Ove Haarala från Malmberget, pensionerad sedan 15 år. I 39 år jobbade han under jord i gruvan, och var ledamot i den strejkkommitté som skötte förhandlingarna.

Den här dagen har han kommit till museet, nyfiken på utställningen.

– Det är första gången jag ser de där två Amelin, vars har de hittat dem? säger han och återkommer sedan flera gånger till den kända arbetarskildraren Albin Amelins två färgstarka verk: ”Det var glädjande att se dem”, säger han.

Där, pekar han, och ställer sig framför den ena tavlan som visar en sprängning i berget, godsvagnar med järnmalm och en grupp samer på väg att ta tåget, där är ”själva skrapan”. Där, på huvudkontoret i Kiruna, satt de i strejkförhandlingarna.

– Jag tror det var elfte våningen. Vi gick dit över sjön där, det blev som en symbol. Ja, det var en jäkla tid, säger han.

Tiden var december 1969 till februari 1970: 57 dagar av vild strejk i LKAB:s gruvor. Bolaget gick bra, men dålig arbetsmiljö och ett ackordssystem som hämtats från USA gjorde att irritationen växte. Gruvarbetarna i Svappa­vaara var de första som sa ifrån, och snart följde arbetare i Kiruna och Gällivare efter.

En litografi på utställningen är Förtryckarstövlar av Ruth Goldman Grosin. En stor stövel dundrar in över människor i trånga gångar – gruv­arbetare?

– Det ser ut som något förhistoriskt, analyserar Ove Haarala.

För även om det av och till trampades på gruvarbetarna så tycker han inte att det enbart var företagsledningen som var den stora boven.

Även om tavlorna väcker minnen till liv, har han svårt att framkalla minnen av hur ”jävlig arbetsmiljön var”, för det han minns mest är allt det roliga: kamratskapet.

– Det stora felet är att man skyller på LKAB som ensam orsak till strejken. Men för mig var det Svenska gruvarbetarförbundet. Svappavaara-arbetarna ville tillhöra Kirunas gruvavdelning, men tvingades att bilda en egen och fick lägre löner än i Kiruna. Det var det som egentligen tände strejken, säger han.

Eftersom strejken inte sanktionerades av Gruvarbetarförbundet eller LO fick arbetarna inget strejkunderstöd. Däremot var solidariteten stor, såväl nationellt som internationellt. ­Svenska folket skänkte pengar, och konstnärer och kulturarbetare bidrog med konstverk och föreställningar där intäkterna gick direkt till gruvarbetarna.

– Vi fick ett sådant underbart stöd, så herregud, säger Ove Haarala.

Då var solidariteten en naturlig del. Gruvarbetarna delade på semesterpengar med dem som tjänade bättre. I dagens samhälle, däremot, kan folk inte stava till ordet solidaritet, anser han.

Solidariteten i handlingen att skänka verk speglar tidsandan, 1960- och 70-talens ”framväxande globala rörelser, såsom FNL-rörelsen och de radikala tongångarna från maj -68”, som konstnären Ingela Johansson skriver i sin bok Strejkkonsten, från förra året.

Den 13 december 1969 går det att läsa i Norrbottens-Kuriren att konstnären Björn Blomberg i Kiruna skänker konst till förmån för de strejkande arbetarna, och att han uppmanar andra att göra likadant. I januari tar konstnären Atti Johansson från Sollefteå initiativ till en konstauktion på Sundsvalls museeum.

– Vartenda konstverk här innehåller gärningen solidaritet, säger Ove Haarala, som påpekar att han själv absolut inte var eller är någon konstkännare.

– Vi satt i förhandlingar, vi hann inte prata om någon konst.

Han ser det som en förlust i livet, att han inte tog till sig mer av det rika konst- och kulturliv som fanns runt omkring i Gällivare då. Kultur, fick de lära sig, var gruvarbetarnas gissel. Det var väl ett gammalt romerskt uttryck eller något, säger han.

Visserligen blev han ­”förbannat jazztokig” och såg alla filmer han kunde på Folkets Hus, men när det gällde konstverk, tavlorna som drällde in, fick han aldrig riktigt upp intresset.

En del tyckte ju: ”Vad är det där för fjant”, säger han. Några få var väldigt intresserade. Hade inte en av ledamöterna i strejkkommittén, Östen Öhlund, gjort en förteckning över all konst så hade inte museichef Karina Jarrett lyckats med det hon gjort: Samlat ihop 111 konstverk efter hans listor som nu kan bevaras för framtiden och visas för allmänheten.

De gruvarbetare som var konstintresserade, ”de tyckte man väl var lite udda, faktiskt”, erkänner Ove Haarala.

Och hur lätt var det att ta till sig konsten, om en inte hade med sig det hemifrån? Inte en tavla fanns i föräldrahemmet vad han minns. Och i skolan pratade de inte heller om konst.

– Ni måste tänka på att många av gruvarbetarna kom från laestadianismen, där fick man inte ha gardiner ens, och inga tavlor.

Nu är det stora samtalsämnet i Gällivare samhällsomvandlingen. Folkets Hus, där Ove Haarala var ivrig biobesökare, är nedlagt. Gruvan håller långsamt på att göra om samhället Malmberget till en spökstad. Allt fler hus hamnar inom området med rasrisk.

– 90 procent av dem som bor där mår jättedåligt. Det är plågeri, säger Ove Haarala, som fortfarande är revisor i den gamla fackklubben på LKAB i Malmberget:

– Ni måste engagera er i samhällsutvecklingen, säger jag åt dem.

Skulle konstnärer kunna visa lika mycket engagemang och solidaritet i dag, som under gruvstrejken för 45 år sedan? Många som Arbetet pratet med är tveksamma, individualismen är större nu.

– I dag är konstnärer lite för professionella, tänker för mycket på reklam och på marknaden, säger den albanska curatorn och konstnären Elton Kore, på telefon från Italien där han arbetar med ett nytt projekt.

Själv är han en konstnär som går en alternativ väg, säger han. Det finns ändå många konstnärer med ideal. Men att leva efter dem är mycket ­svårare nu, att leva knapert var lät­tare för 50 år sedan, bedömer han.

– Nu behöver du mycket pengar bara för att överleva.

För några år sedan arbetade han åt LKAB. Tillsammans med studenter utsmyckade han en gammal skola och LKAB:s lokaler i Malmberget.

– En del säger att det är onödigt men jag tror att folk behöver se färger, att det förbättrar deras vardag. Malmberget har sedan länge varit ett väldigt sorgligt ställe.

– Gruvarbetare jobbar inte bara, säger han, de har en familj och socialt liv och då är kulturen väldigt viktig.

Så tänker han och så måste vi tänka, anser han:

– Kulturen kan förändra samhället.