Fred ska ge starkare röst

Det är inte bara LO och Svenskt Näringsliv som just nu söker sig fram längs den smala väg som heter samsyn och samförstånd. Också på förbunds- eller branschnivå pågår närmanden och försiktiga sonderingar.

Tidigare konfliktfyllda branscher som exempelvis elektrikernas installationsområde, detaljhandeln och byggsektorn trevar sig samtliga framåt och är i tysthet redo att pröva vad som går att åstadkomma gemensamt.

Bakom det nymornade intresset för samsyn och fred skymtar, även om ingen säger det högt, industriavtalet och den särställning avtalet gett dess bärare under snart två decennier. Industrins fack och arbetsgivare har varit ensamma om att hitta och formulera gemensamma ståndpunkter. Det har gett dem en stark röst i det offentliga samtalet. Särställningen har också väckt avund och irritation i omvärlden, bland både fack och arbetsgivare.

Alla vill vara betydelsefulla och höras i viktiga sammanhang. Nu verkar därför tidigare oeniga parter söka sig närmare varandra för att pröva om samarbete kan vara ett steg framåt och innebära en plattform i offentligheten.

Det har kort sagt blivit dags att pröva något nytt. De tidigare konfrontatoriska metoderna har uppenbarligen inte gett tillräckligt bra resultat.

Mest överraskande är den öppning och vilja till samtal som skapats mellan de forna trätobröderna Elektriska installatörsorganisationen, EIO, och Elektrikerförbundet. Nu återstår att se vad parterna förmår i direkta överläggningar. Spännande är det under alla omständigheter. Likartade möjligheter finns också inom byggindustrin där fack och arbetsgivare säger sig vara redo att inleda förutsättningslösa diskussioner.

På väg mot mer av gemensamt agerande och samsyn är också handeln. Parterna har trots sin betydande storlek och betydelse för ekonomi och sysselsättning inte synts eller hörts i alls samma utsträckning som industrin. Det har väckt irritation. Nu finns emellertid tydliga tendenser till nytänkande.

Framgångar i de kommande branschsamtalen påverkar sannolikt också den nuvarande ordningen inom lönebildningen. Enbart det faktum att industrin ensam stampat takten sedan 1997 har av och till skapat motsättningar.

Lönebildningens möjlighet att fortsatt bidra till ekonomisk stabilitet kan innebära att fler internationellt konkurrensutsatta branscher deltar i skapandet av det så kallade märket i löneförhandlingarna. Industrin blir inte längre ensam herre på täppan.
Kanske är det den utvecklingen som väntar bakom hörnet. Samtal om industriliknande avtal eller överenskommelser inom en lång rad branscher är inte längre en utopi.