Håller vi på att tappa bort oss själva?
Politikerna, medierna, du och jag?
För ett år sedan drunknade omkring 360 människor utanför italienska ön Lampedusa.
Aldrig mer, sa världen och rusade dit.
Politiker visade sin sorg, medierna slog upp katastrofen stort. Världen var i chock. Bilderna ofattbara. Veckan efter olyckan träffades alla migrations- och inrikesministrar i Luxemburg och EU-kommissionären Cecilia Malmström krävde satsningar på kustbevakningen i Medelhavet.
Något måste göras.
Ett år har gått sedan dess. Och samma sak händer igen, igen och igen. Fast nu under tystnad.
För en och en halv månad sedan drunknade 500 människor mellan Egypten och Malta. De rammades av flyktingsmugglarna då de vägrat byta båt. Enda skälet att världen fått veta om massmordet är att ett fåtal överlevde och kunde berätta. Ungefär samtidigt som nyheten kom sjönk en båt strax utanför Libyens kust. 200 var ombord, oklart hur många som dog. Så kan vi fortsätta. Räkna olycka efter olycka.
Men ett år efter Lampedusa har det tystnat.
Döden i havet är inte längre ett klickmonster. Mediernas bevakning sporadisk. Inga politiker säger ”aldrig mer”. Drunknade reduceras till siffror i stället för mammor, pappor och barn. En dödskolumn i en rapport.
Samtidigt överväger Italien att skrota Mare Nostrum, en patrullinsats för att rädda flyktingar. Det kostar för mycket, säger vissa.
Andra hävdar att fler liv skulle räddas om räddningsbåtarna drogs tillbaka.
I dag går det till så här. Du står till exempel på en strand i Libyen. Du tränger dig ned i en trång gummibåt. Har du betalt extra får du en flytväst. En stund senare tvingas du upp på ett säkrare moderskepp men när du når territorialvattengränsen tvingas du ned i en ranglig, knappt sjövärdig båt. Det är ett billigt flytetyg som smugglarna har råd att förlora. Innan de lämnar dig på havet säger de att det inte är någon fara, snart kommer kustbevakningen.
Vissa hävdar att om kustbevakningen dras bort måste smugglarna använda bättre båtar. Priset för biljetten blir högre. Färre har råd att fly. Färre dör.
Men tänk om det inte är så. Tänk om de som reser från Syrien, Eritrea och Nigeria flyr för sina liv. I så fall försöker de ta sig över havet ändå.
Risken är att det startas en sorts lågprisbolag, ett flyktingsmugglarnas Ryanair. En marknad för dem vars enda alternativ är att sätta sig i ännu sämre båtar och chansa. Risken är att ännu fler dör men ingen orkar lyssna nu. Politikerna, medierna, du och jag har redan hört det förr.
Våra tankar är någon annanstans och i havet flyter dödssiffror obemärkt förbi.
