Två timmar värdighet

Sverigedemokraternas ­förslag att stoppa det organiserade ­tiggeriet är patetiskt. Huvudproblemet är att det inte är organiserat utan helt anarkistiskt. Möt Sven Hovmöller, kemiprofessor och barfotalärare i svenska, och några av hans elever.

Jag trodde aldrig att jag skulle se fram emot ett polisförhör, säger Sven Hovmöller, professor i strukturkemi vid Stockholms universitet.

Septembersöndagen är kvav inne i kulturhuset Cyklopen i Högdalen, söder om Stockholms innerstad. Människor börjar strömma in i rummet med djupgröna väggar, rosa bardisk, kulörta lyktor och plastväxter som slingrar längs väggar och tak, och som under de närmaste två timmarna ska tjäna som undervisningssal. Vi blir ständigt avbrutna:

– The Professor! Heeeeeeej!

– Är det dig jag ska prata med, jag har hela bilen full med kläder?

– Nej, jag har inget tält nu. Jag vet, det regnar.

– Var ÄR Eva?

– Finns det tejp?

Till vardags forskar Sven om molekylers och kristallers uppbyggnad. Och undervisar dagens, och antagligen morgondagens, elit i kemi. Han är 67 år och har hunnit hålla på med det ett tag. I dag, säger han, är det i stort sett enbart kinesiska studenter på hans institution. De är toppkemister, men inte alltid helt bevandrade i europeiska språk. De möter ju nästan enbart andra kineser.

– Att inte kunna vare sig engelska eller svenska kan bli problematiskt, när de ska disputera och inte förstår frågorna till exempel.

Därför tog han på sig rollen som språkpolis på institutionen. I dag ingår svensk- eller engelskundervisning för samtliga studenter.

– Jag är ju naturvetare men måste erkänna att språket är viktigare än matte och kemi. Utan språk kan du aldrig lära dig någonting annat.

I tidningen läste han om en rumänsk man som satt på Stockholms gator och tiggde, att det var vad han minst av allt ville göra i livet. Han ville jobba.

– Det gick rakt in i hjärtat på mig. Utan språk inget jobb. Jag tänkte att här kan jag göra något. Vi har alla ett ansvar: stater, kommuner, individer. Visst, man kan blunda för problem. Men det är ju helt värdelöst.

Artikeln om den tiggande mannen och att själv bevittna en avhysning av ett tältläger i hemkommunen fick ­honom att börja engagera sig i ­föreningen HEM, som hjälper EU-migranter.

– Kommuner ska inte komma dragandes med klyschor om att det är ovärdigt att bo i kojor, när de själva river dessa kojor och gör läget ännu sämre. Att riva andras kojor var något jag sysslade med som 12-årig grabb. Sedan slutar man. Det är kommunerna själva som beter sig ovärdigt mot sina medmänniskor.

Tillbaka till hans eget bidrag. I närmare 30 veckor har han hållit i svenskundervisningen för den som vill komma. Det har bara varit ett avbrott, söndagen den 31 augusti. Dagen efter branden.
På Flashback finns flera trådar om de läger där tiggande människor bor. I en av dem diskuteras branden i Högdalen natten till den 31 augusti flitigt. Bland annat låter det så här:

”Tydligen är en av tiggarna livs­hotande skadad så med lite tur får han dela kista hem med sin döda far så kanske det blir billigare ­transport hem och kan räknas som gruppresa.”

Skribenten får sin önskan uppfylld. Häromveckan avled den 41-årige man som var här för att hämta hem sin egen far som avlidit i Sverige som tiggare. Nu blev det två kistor. Och
två barn, fyra och sex år gamla, ­hemma i Rumänien har nu förlorat både sin pappa och sin farfar.

Före branden har det tagits bilder, lagts ut filmer och länkats till kartor till flera läger där rumänska tiggare bor på Flashback. Och det har bland annat låtit så här:

Alla som befiner sig där måste inte ens delta aktivt, utan det räcker att en folkmassa står och tittar på när ett mindre antal gör vad som krävs för att packet ska känna sig hotade.

Tiggarnas läger bör rivas, brännas ner eller sprängas åt helvete. Helst med tiggarna hängandes upp och ned. Hypotetiskt tänkande men …

Sten, kniv, molotovcoctail eller kalash­nikov – spelar ingen roll, då inte våra folkvalda vågar ta steget för att ­befria oss från denna moderna pest så ­tänker jag applådera alla och envar som drar sitt strå till stacken för att slippa se ”människor” medvetet klä sig i ­trasor och sitta och försöka profitera på oss svenskars inneboende godhet

Sveriges Radio har granskat polisens hantering av branden. För trots hoten på internet, och trots att de som bodde i lägret vittnat om att fyra skjul började brinna samtidigt, mitt i natten, är polisen snabb med att rubricera branden som allmänfarlig vårdslöshet, inte mordbrand.

Polisen säger att de boende använt kaminer inne i skjulen. De boende säger att så dumma är de inte. Första patrull på plats den söndagen spärrar inte av området. Det vet Sven Hovmöller som var först på plats.

På måndagen vräker Stockholms stad samtliga boende.

På tisdagen städar man platsen grundligt.

När polisen får kritik säger man att det inte går att få tag i vittnen längre. Sven antar att det är därför han nu är inkallad till polisen, och han hoppas kunna tillföra något.

12.00 är rummet på Cyklopen fullt. Till en början är det närmare tjugo personer. Några har lexikon. Andra är mer fokuserade på att få mobilen laddad. I dag ska SFI- och svenskläraren Nicole Montén för första gången stå för undervisningen. Det är ett två timmar långt fyspass. Hon gestikulerar med hela kroppen. Och grimaserar med varenda por. Hon stampar i golvet för att betona rytmen i språket. Jaaag, går, till, dörr-en. Inte dörreeeen. Dörr-en! Eleverna viker sig ibland av skratt. Här behöver de inte sitta i ett bokstavligt underläge. Flera droppar in under tiden. Andra försvinner. Som i vilket klassrum som helst är kvinnorna mer fokuserade än männen.

När Nicole säger: Jag dricker te. Du dricker kaffe och en man svarar: Nej, jag dricker whiskey, får Sven Hov­möller något hårt i blicken.

– Han kör den där varje gång. Jag bryter av direkt. Även om de inte kan dricka som svenskar av en enda orsak, de har inte råd.

Sven har en bakgrund inom nykterhetsrörelsen, lokalpolitiken och föreningslivet. Han säger att han aldrig fått så mycket medial uppmärksamhet som sedan han blev aktiv i HEM. På gott och lite ont. Det finns även långa Flashbacktrådar om honom och övriga grundare av föreningen. Den kvinnliga ordföranden har nu skyddad identitet. Få i föreningen går ut med namn.

– Jag gör det än så länge. Men jag har inte fått ett enda hot. Det är ju som experterna säger. De här hotfulla ­typerna som till 99 procent är män blir särskilt provocerade av kvinnor. Det handlar om män som hatar kvinnor.

Det blir rast. Eleverna får äta av det som är kvar från söndagsbrunchen nere i fiket. Nicole Montén laddar om med smågodis.

– Jag kan bara hoppas att de kommer tillbaka. Men det här är mer än bara språket. Här inne blir de under två timmar behandlade som män­niskor.

Sven slår sig ner med två av ele­verna som kommer regelbundet. ­Manuela Halungescu, som varit här sedan i somras, visar stolt upp sin skrivbok. Där har hon långa stycken på svenska om sitt eget liv. Hon vill visa en sida: ”Jag vill lära mig svenska för att jag vill jobba. Jag vill inte tigga.” Liliana på andra sidan Sven är analfabet. Tills nu. Sven uppmanar henne att försöka skriva sitt eget namn. Och hon gör det. Sven kan inte hålla tårarna tillbaka.

Han säger att han i början tänkte att språket var nyckeln. Men att han under det här halvåret reviderat den ­bilden. Han lät Liliana och hennes man bo hemma i villan under några veckor i somras. När de skulle flytta tillbaka till lägret var de inte längre välkomna.

– Kanske är undervisning i organi­sering och solidaritet det viktigaste. Vi kommer aldrig att kunna hjälpa ­tusen personer på en gång. Det går inte att bli avundsjuk. Vi måste förmedla sådant som vi gjorde här i ­mitten av 1800-talet med nykterhetsrörelse, frikyrkor, fackföreningar. Att få folk att tänka och organisera sig själva.

Lektionen går mot sitt slut. En köldknäpp senaste veckan har genererat mängder med kläder. En tolk från föreningen kommer och alla sliter i henne. Rumänerna, jag, Sven, en annan journalist från Sveriges radio dyker upp, fotografen.

I skrivande stund är brottsrubriceringen från branden några hundra meter härifrån fortfarande allmänfarlig vårdslöshet. Söderortspolisen har dock anmält sig själv för att granska det egna arbetet. På Flashback är allt redan utrett och klart.

Ziggisar har en lång och fin tradition att elda upp allt de inte kan bära med sig så att ingen annan kan ha glädje av det. Tur de inte satte eld på skogen också så något värdefullt kom till skada.

Själv lämnar jag Cyklopen i min grå etanolkombi med marknadsundersökt och supersäker bakåtvänd barnstol. Manuela Halungescu släpar en svart sopsäck på väg mot tunnelbanan och så småningom det tält längre söderut där hon bor just nu. Där använder hon värmeljus för att kunna fortsätta berätta om sitt eget liv i anteckningsboken och repetera dagens fraser. Hennes fyra barn är i Rumänien. Mitt är på bio. Hon vinkar glatt.