Mer än utlottade tavlor

KULTURINJEKTION del 2. Konstföreningar på arbetsplatser kan göra mycket gott – särskilt om de tar steget vidare från konstlotteriet. Riksförbundet har valt ut tio föreningar som ska utveckla visioner och en av dessa finns på SSAB i Borlänge. Där görs redan mycket med små medel.

På väggen sitter en modern variant av blädderblock: tunna blad som ingenjören Karin Hoppe Storck skriver på med whiteboardpenna. ”Vi gör avtryck i Borlänges konst- och kulturliv”, står det, som en av SSAB konstförenings visioner.

Drömmarna handlar också om otraditionell konst som performance. Samarbeten med andra konstföreningar. Utdelning av ett stipendium. En stor konsttävling i verkets eget material: stål – det borde ge goodwill också för företaget, resonerar föreningens styrelse.

”Vi har en aktiv företagsledning som förstår vikten av konst, och stöttar ekonomiskt”, är också en av de nedskrivna visionerna.

För att i stället prata verklighet går stödet från ledningen lite upp och ner, enligt konstföreningens ordförande Anna Östlund, som sätter sitt hopp till den nya platschefen.

Operatören AnnMarie von Zeipel är hårdare och säger att ledningen ”absolut inte” uppmuntrar arbetet i konstföreningen. Annat var det förr, på 1980-talet, minns hon. Då kunde anställda köpa konst från föreningen genom avbetalning, draget på lönen.

På SSAB finns en tradition av att satsa på de anställdas välmående i ett bredare perspektiv. I Borlänge skänker företaget årligen pengar till en fritidsstiftelse, som ägs av alla anställda. Där finns sektioner för sport och idrott, men också andra aktiviteter som jakt, fiske, vävning, trädgårds­arbete, husvagnssemester.

Konstföreningen är en sektion, och får ett bidrag på runt 30 000 kronor om året. Utöver det betalar de 60 medlemmarna en årsavgift, som ger rabatt på konstresor och kurser.

Föreningen håller i ett galleri i entrén till personalmatsalen Blå lågan – öppen för allmänheten – på SSAB i Borlänge. De ordnar utflykter och studiebesök inom länet och en gång per år sker en längre resa i Sverige eller utomlands.

I våras blev det en späckad långhelg i London.

– Det var konst från morgon till kväll, säger Heléne Strand och tittar i sin lilla fickkalender: Tate modern, Victoria and Albert museum, Serpentine gallery, en tavelmarknad och mycket mer, plus afternoon tea på det.

Föreningen anordnar också kurser i akvarell- och akrylmålning på helger liksom en konstvecka där styrelsen och gästande konstnärer försöker värva medlemmar. Och så har de, just det, ett årligt konstlotteri.

Heléne Strand är tjänstledig hela året för att studera konst på folkhögskola. All konst hon sett på, kurserna hon gått på i konstföreningen – idéerna har hopat sig.

– Jag går förbi en skrynklig plåt och funderar på vad den kan bli, sådant som andra tycker är skräp, säger hon och tycker att hon har stor användning av sitt konstkunnande i jobbet med anläggningsteknik: Funktionen styr, men det estetiska är också viktigt.

De tre styrelseledamöterna poängterar också att konst är roligt, och att de gärna vill sprida vidare den glädjen.

– Vi har en tro på att konst gör att vi mår gott. Det är viktigt att få komma till uttryck. Att undersöka vad det är att vara människa, säger Karin Hoppe Storck, som nyligen ledde ett arbete med att sammanföra ledningssystem och då smög in konstnärliga samarbetsuppgifter, som att rita elefanter gemensamt.

Nu är det bråttom för styrelsen att skriva ihop visionerna till riksförbundet för Sveriges konstföreningar. Deadline är just den här dagen, men annat har kommit emellan, som företagsuppköp och organisationsförändringar.

– Arbetsbelastningen har ökat, säger Anna Östlund.

Därefter ska konstnärer skissa vidare på visionerna, och de tio föreningarna ska träffas och ta del av varandras visioner. Riksförbundet söker också pengar för att fortsätta utvecklingsarbetet.

Anna Östlund jobbar som informationsansvarig på SSAB i Borlänge. Heléne Strand är ingenjör och jobbar med anläggningsteknik och underhåll. Karin Hoppe Storck är också ingenjör och verksamhetsutvecklare. Liksom flertalet av konstföreningens 60 medlemmar är de tjänstemän.

Föreningen når också främst kvinnor, på arbetsplatsen där 80 procent av de drygt 2 000 anställda är män.

– Vi är en mansdominerad basindustri, och då är det bra att kunna visa att vi jobbar med så kallade mjukare frågor också, säger Anna Östlund.

Det kan göra att SSAB ses som en mer lockande arbetsgivare.

Mellan arbetare och tjänstemän finns om inte ett djupt dike så åtminstone en viss gräns.

– Jag och AnnMarie hade inte umgåtts om det inte vore för konstföreningen, säger Anna. Nu sitter de båda i utställningsgruppen.

Operatören AnnMarie von Zeipel skulle ha varit med på visionsträffen, men uteblir. Hon jobbar natt och har sovit dåligt. Skiftarbetet gör att hon har svårt att delta i konstaktiviteterna. Men hon tycker att de ger fantastiskt mycket. Hon tittar gärna på konsten och köper en tavla när hon har råd. De konstresor hon lyckas pricka in (betyder oftast ta ledigt inför) har varit ”oförglömliga”, senast besöket hos akvarellisten Lars Lerin och på Alma Löv museum i Värmland.

– Vi har inte riktigt brytt oss om skiftarbetarna, säger Karin Hoppe Storck.

De vill ju att det inte ska spela någon roll om medlemmarna är arbetare eller tjänstemän, säger hon, men just därför och om de vill få en spridning, måste de se över rutinerna.

– De tänker faktiskt inte i de banorna, de tänker utifrån sin verklighet, säger AnnMarie von Zeipel när jag når henne på telefon efteråt.

Konsten ger henne inget som är direkt användbart i jobbet som operatör, säger hon. Det finns inte tillstymmelse till konst eller kreativitet i jobbet.

– Mer än att jag mår bra av det. Kultur behöver man, det är livsviktigt.

Men det finns fördomar och ett motstånd mot konst, säger hon, rent allmänt, bland många arbetare. Som att konsten tillhör en annan klass. Många arbetare är inte vana att umgås kring konsten, är hennes erfarenhet.

– Det är lite skilda världar.

Själv har hon varit intresserad sedan barndomen, när hon fick följa med mamma till Moderna museet i Stockholm och se ”alla de stora”. Och hon har haft en utställning i skiftarbetarnas lilla matsal. Men försöken att locka arbetskamrater till konstföreningen har inte lyckats.

När konsten kommer in på arbetsplatsen möter den många som inte annars söker upp konsten. Men en ny utställning i Blå lådan väcker inte liv i några diskussioner i AnnMaries skiftlag, säger hon, ”oavsett hur fin eller tokig konsten är.” Det är tråkigt, tycker hon, men hänvisar till bruksandan:

– Man är annorlunda om man håller på med konst, och man får inte vara annorlunda i ett brukssamhälle, även om det håller på att luckras upp.

Det skulle behövas något mer uttalat om vikten av konst och kultur, från ledningshåll, säger hon.

– Alla är inte intresserade. Men folk skulle våga erkänna om de är det. Det måste bli mer accepterat, säger hon.