Lex Laval på väg bort
Allt sedan 2004, då det lettiska företaget Laval un Partneri utsattes för en omfattande facklig blockad vid ett skolbygge i Vaxholm, har begreppet Laval svävat över den svenska arbetsmarknaden.
Den faktiska konsekvensen har blivit att utländsk arbetskraft arbetar för avtalade minimilöner och på avtalens lägsta villkor. Och fackets möjligheter att kräva och vidta stridsåtgärder för att hävda att svenska genomsnittslöner och villkor ska gälla vid arbete på svensk arbetsmarknad har inskränkts. Det har skett både genom domar från arbetsdomstolen och EU-rätten och genom ny skarpare lagstiftning, signerad alliansregeringen.
Men nu ska verkligheten förändras. De minimivillkor som facken i dag har rätt att kräva och att gå i strejk för när det gäller utländska arbetstagare ska ersättas med möjligheter att skapa likvärdiga villkor för alla löntagare, svenska som utländska.
Svenska löner och villkor ska gälla alla som jobbar i Sverige – det är den formulering som Socialdemokraterna och Miljöpartiet enats om i sin uppgörelse om arbetsmarknaden och jobben.
I klartext betyder det att den nuvarande lagstiftningen lex Laval måste rivas upp och förändras. I dag omöjliggör lagens bokstav den fackliga kampen för likabehandling av utländsk arbetskraft.
I det som hittills presenterats av överenskommelsen mellan S och MP saknas dock en tydlig markering eller utfästelse om att lagen ska rivas upp och förändras. Viss oro inför framtiden finns därför kvar bland de fackligt aktiva.
Bland de mest skeptiska förståsigpåarna finns också tydliga varningar om att uppriven lagstiftning och fritt fram för facken att strejka, för annat än minimilöner och villkor för utländska arbetare, krockar med eller omöjliggörs av EU:s regler.
Den kommande S-ledda regeringens viljeinriktning är emellertid mycket tydlig. De senaste tio årens förhållanden och den faktiska underbudskonkurrensen som det inneburit ska förhindras i fortsättningen. Kanske innehåller regeringsförklaringen tydligare formuleringar kring hur det ska gå till.
Om det finns viss oro och osäkerhet kring hur likabehandlingen av alla arbetstagare ska regleras, så finns annat i tvåpartiuppgörelsen som välkomnas och där det är tydligt vad som ska gälla.
Stopp för fas 3 liksom möjligheten att stapla visstidsanställningar på varandra är sådana åtgärder. Men den fackliga glädjen över de här förslagen blandas med undringar över vad som händer med rätten till heltid. Och på MP-håll finns funderingar över vart friår och 35 timmars arbetsvecka tagit vägen.
