Svenska modeföretag glömmer barnen. Textilarbetarnas barn lämnas ensamma då föräldrarna tvingas jobba till låg lön.

– Om jag hade haft en trollstav skulle jag önska mig pengar så att min mamma kunde betala av våra skulder. Då skulle hon slippa jobba så mycket.

Så säger Nilufa som är tio år. Hon bor i slumområdet Sattar Mollar Basti i Bangladeshs huvudstad Dhaka och är en av 44 barn som berättar om hur det är att leva med föräldrar i rapporten 44 barn som i dag, fredag, presenterades på Göteborgs bokmässa.

I dag köper många av världens modeföretag sina kläder från låglönefabriker i Bangladesh. För att överleva tvingas föräldrarna till långa arbetsdagar medan deras barn många gånger måste stanna hemma ensamma i heta plåtskjul i slummen nära textilfabrikerna.

– Risken för olyckor är stor. Många barn drunknar då de leker vid vattnet, säger Sanjida Shamsher Elora som intervjuat barnen i Bangladesh.

Situationen för textilarbetarnas barn har hamnat i skymundan, anser Swedwatch.

– Det har varit mycket fokus på barnarbete. Där har det gjorts många förbättringar. Men situationen för arbetarnas barn har hamnat på efterkälken. Nyligen ändrade OECD sina riktlinjer för företag som nu inte bara har att respektera sina anställdas rättigheter utan även de mänskliga rättigheterna, säger Swedwatch kanslichef Viveca Risberg.

Swedwatch vill att modeföretagen ska betala mer för sina kläder som produceras i Bangladesh, och därmed skapa en större möjlighet för fabrikerna att höja lönerna och förbättra villkoren.

Lars-Anders Häggström, Handels före detta ordförande som sitter i styrelsen för det globala facket Uni, var nyligen i Bangladesh och träffade flera fackliga.

Efter den tragiska Rana Plaza-katastrofen, då en stort byggnad kollapsade i Dhaka och 1129 människor omkom, har det skett flera förändringar på arbetsmarknaden i landet. Bland annat har ett avtal om förbättrad brand- och byggsäkerhet drivits igenom. Dessutom har facken fått större möjligheter att organisera sig.

Nu får inte företagen längre stoppa fackföreningar, förutsatt att 30 procent av de anställda säger ja till facket. Men fabriksägarna ligger bakom att många gula fack, som står nära fabriksägarna, bildas.

Arbetarrörelsen i Bangladesh är fragmenterad.

– I dag finns det 200 fack inom textilindustrin – alla förstår att de inte är tillräckligt starka. Det borde vara ett fack, säger Lars-Anders Häggström.