Klyftan vi måste tala om

De ekonomiska skillnaderna i Sverige ökar snabbast i OECD-världen och antalet svenska miljardärer har vuxit med över 900 procent på 20 år. Men jämlikhetsfrågan har varit frånvarande i valrörelsen – trots att den har potential att göra SD:s argument tandlösa, skriver Kent Werne.

För 20 år sedan fanns det ynka 13 miljardärer i Sverige. I fjol hade Veckans Affärers miljardärslista svällt till 136 personer med en samlad förmögenhet på 1 600 miljarder. Och på bara ett år växte förmögenheterna med 300 miljarder, eller nära 20 procent.

Sveriges miljardärer skulle, om de realiserade sitt kapital, kunna köpa 800 000 genomsnittliga villor, 5,3 miljoner nybakade Volvo V70 eller swisha över 170 000 kronor till varje svensk.

En tiondel av pengarna skulle räcka till att driva den svenska skolan.

Det lönar sig helt enkelt att äga. Men också att leda företag. 1980 tjänade en svensk toppchef i näringslivet tio gånger mer än en industriarbetare. Idag drar han – för det är oftast en han – in 46 industriarbetarlöner i lön, bonus och optioner.

Den mest välbeställda hundradelen av befolkningen har mer än fördubblat sin andel av inkomstkakan sedan tidigt 80-tal – från fyra till nio procent – och samtidigt fått rejäla skattelättnader. Arvsskatten, förmögenhetsskatten och fastighetsskatten har slopats; marginalskatten, kapitalvinstskatten och bolagsskatten har sänkts i omgångar.

De verkliga vinnarna i det som Kent-sångaren Jocke Berg med osminkad ironi döpt till ”La Belle Epoque” är helt enkelt en liten klick företagsgrundare, arvtagare, bankmän, fastighetskungar, riskkapitalister, börshajar och toppchefer.

Förlorarna är, kort sagt, alla andra.

Medan vinsterna och ersättningarna för den ekonomiska eliten har skenat, har lönerna för majoriteten släpat efter, samtidigt som botten har fallit ur välfärdsstaten och arbetslösa och sjuka blivit fattigare.

Hur gick det här till? Vad får det för konsekvenser? Och hur kan utvecklingen vändas?

Ojämlikheten borde befinna sig i den politiska debattens centrum. Om detta tycks allt fler överens. I samband med att Veckans Affärer presenterade sin miljardärslista i december 2013 spådde man att de växande klyftorna skulle komma att bli ”föremål för en allt intensivare debatt med politiska och ekonomiska implikationer”. I den nyss avslutade valrörelsen var dock frågorna märkligt nedtonade. För att inte säga frånvarande.

Jag skriver ”märkligt”. Inte bara för att de växande klyftorna borde engagera de partier som påstår sig vilja skapa ett mer jämlikt samhälle, utan för att den här dimensionen, eller konfliktytan om man så vill, har potential att förpassa ”invandringsfrågan” till utelistan och göra SD:s propaganda tandlös.

Utanför den svenska partipolitiska arenan har ojämlikheten diskuterats vilt på senare tid. Inte minst sedan den franske ekonomen Thomas Pikettys släppte sitt banbrytande verk Kapitalet i det tjugoförsta århundradet för ett år sedan. Boken har ännu inte översatts till svenska, men har sammanfattats på ett begripligt sätt av Pikettys svenske forskar­kollega Jesper Roine.

Den Nobelprisade ekonomen Paul Krugman har beskrivit boken som ”en revolution i vår förståelse av långsiktig ojämlikhet”. Inte minst för att Piketty och hans kollegor har sammanställt och tagit sin utgångspunkt i förmögenhets- och inkomststatistik, inte i gängse nationalekonomiska teorier och modeller. Men också för att han gjort klart för världens samhällsforskare att den växande ojämlikheten främst beror på att den rikaste procenten har dragit ifrån resten. Han ger också en huvudförklaring till detta, nämligen att avkastningen på kapital har varit större än tillväxttakten och löneutvecklingen.

Eftersom relativt få sitter på stora aktieportföljer, feta bankkonton och dyra fastigheter driver denna tendens mot vidgade klyftor, mot ett samhälle där förmögenheter, inkomster och makt koncentreras i allt färre händer.

Under första halvan av 1900-talet motverkades detta av krig, kriser och progressiv politik – en politik som de senaste 30-40 åren har förlorat sin progressivitet och som genom avregleringar, slopade skatter, bantad välfärdsstat och en omläggning av den ekonomiska politiken gynnat de redan rika och missgynnat vanligt folk.

Piketty har anklagats för att dribbla med fakta och dra felaktiga slutsatser. Och visst bör en del av kritiken tas på allvar. Men mycket har också varit missriktat.

Det viktiga är detta: om inget görs tyder allt på att klyftorna kommer att öka till den punkt där de blir skadliga, menar Piketty. Han varnar för ”skrämmande konsekvenser”, med en sämre fungerande ekonomi, tilltagande sociala konflikter och högerpopulistiska partier som vet att exploatera människors missnöje.

Är det så vi ska förstå Sverigedemokraternas framgångar?

Jag tror det. Eller så här: Om inte de politiska krafter som tidigare har motverkat ojämlikheten tar strid mot de växande klyftorna lämnas fältet fritt för högerextrema förklaringar till de missgynnades allt mer prekära situation. Man kan ge invandrarna skulden för en utveckling som har helt andra bottnar och orsaker. Och få gehör.

Står vi då handfallna? Nej Piketty erbjuder en rad lösningar. Det handlar inte om någon revolution, utan om stora offentliga satsningar på utbildning, höjd inkomstskatt för högavlönade och en progressiv beskattning på kapital. I Sverige har vi gått åt motsatt håll sedan 80-talet. Och än så länge vägrar Socialdemokraterna ens diskutera skatten som utjämningsvapen. Kanske för att man inte tror att det går i en globaliserad ekonomi. Kanske för att man inte vill. Kanske för att man inte törs.

På ett fullsatt seminarium om Thomas Pikettys bok i ABF-huset i Stockholm i tisdags vädjade Arena Idés S-anknutne chefsekonom Sandro Scocco till arbetarrörelsen att tänka om: ”Vi underskattar politikens möjligheter”, sa han.

Hur långt ska det gå innan det möjligas gränser åtminstone prövas?

Kent Werne