Finansministern har verktygen
Ämnet som få politiker talade om under valrörelsen riskerar att bli nästa regerings värsta huvudvärk. För bostadspriserna och hushållens höga skulder kommer att plåga den nya finansministern. Redan i november ska det finansiella stabilitetsrådet sätta sig ner för att ta itu med frågan.
Saken blir inte lättare av att de församlade expertmyndigheterna är djupt oeniga om situationens allvar. Riksbanken agerar blåslampa och kräver ytterligare åtgärder helst redan igår. Centralbanken nöjer sig inte med höjda kapitalkrav på bankerna, utan efterlyser förändringar ”direkt riktade mot hushållens efterfrågan på krediter”. Ganska ohöljd ekonomprosa för saker som sätter kännbara avtryck i folks plånböcker. Samtidigt anser både Finansinspektionen och Riksgäldskontoret att insatserna som redan gjorts är tillräckliga.
På Riksbankens begäran utreds nu amorteringskrav. Få är särskilt förtjusta i tilltaget, som i praktiken innebär ett tvångssparande. Det är svårt att formulera en regel som inte drabbar hushåll som befinner sig i en fas då ökat sparande inte är rätt medicin. Ur ett fördelningsperspektiv är dock amorteringskrav att föredra framför det bolånetak som nu råder. Lånetaket innebär ett krav på kapitalinsats som utestänger kapitalsvaga grupper – framförallt unga utan ekonomiskt välmående föräldrar. Om staten ska ställa bindande krav vid bostadsköp är det bättre för dem om kraven ställs på löpande sparande, i stället för på sparkapitalet.
De mest kraftfulla åtgärderna för att påverka hushållens skulder ligger dock bortom expertmyndigheternas befogenheter, och således i händerna på finansministern. Exempelvis går det att konstatera att slopandet av fastighetsskatten var perfekt för att elda på bopriserna. Reformen innebar billigare boende i attraktiva lägen, samtidigt som finansieringen genom höjd skatt vid försäljning minskade rörligheten på på bostadsmarknaden. Att göra tvärtom är ett sätt att dämpa kredittillväxten.
Men den stora kanonen är ränteavdragen. Hushållens möjligheter att dra av för ränteutgifter bidrar onekligen till de höga bopriserna. Dessutom har avdragen blivit kostsamma för statskassan. I år, när räntorna är historiskt låga, väntas stödet till låntagarna uppgå till dryga 90 miljarder kronor. Samtidigt är skuldbördan kraftigt snedfördelad. Den rikaste femtedelen av befolkningen sitter på mer än hälften av skulderna, och kan därmed ro hem en stor del av subventionerna.
Sedan ska vi komma ihåg att ränteavdragens ursprungliga syfte var att underlätta för hushåll utan sparkapital att skaffa eget hem. Den nya finansministern borde titta närmare på om det går att främja samma mål på ett mer träffsäkert sätt.
