Det blir regeringsskifte, och det blir en socialdemokratiskt ledd regering. Åtta år av borgerligt regeringsstyre är brutet. Fredrik Reinfeldt lämnar in sin avskedsansökan i morgon, och meddelade även på valdagskvällen att han avgår som Moderaternas partiledare till våren. En epok är till ända.
Nu börjar vägen mot en rättvisare, grönare och mer feministisk regeringspolitik, ledd av Stefan Löfven. Men den riktigt stora glädjeyran uteblir. En tydlig regeringsmajoritet saknas när valdistrikten är räknade. Allt pekar mot att tiden framöver kommer att bli turbulent. Partier på båda sidor om blocken kommer att behöva kompromissa och tvingas till eftergifter.
Socialdemokraterna når inte det uppsatta målet på 35 procent utan landar på strax över 30. Men de ser ändå inte ut att backa jämfört med valresultatet 2010. Detta trots Sverigedemokraternas exceptionella framgångar och Feministiskt Initiativs ökning, även om de rosa hamnar under spärren också denna gång. Med det som bakgrund är Socialdemokraternas resultat ändå en bedrift, om än blygsam, för Stefan Löfven och partiet.
I övrigt består valresultatet av en rad mer eller mindre oväntade skrällar. Att Miljöpartiet backar och Vänsterpartiet står still går emot förväntningarna. De så kallade vänstervindarna verkar ha hunnit mojna före valdagen. Eller så var den vänsterpolitik som presenterades inte tillräckligt attraktiv för väljarna.
Socialdemokraterna har ett stort eftervalsarbete att ta tag i, förutom regeringsfrågan. De måste se över både representationen i det egna partiet och vilka frågor som kan attrahera nya väljare som nu i stället valt Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet, men också Sverigedemokraterna.
Men de två största skrällarna i det här valet är Moderaternas kollaps och att Sverigedemokraternas har mer än tredubblat sitt resultat jämfört med förra valet. För Moderaterna innebär det att ett kapitel i svensk politisk historia är över. De Nya Moderaterna och firma Reinfeldt & Borg kom, såg och segrade – för att i kväll skickas ut med ett bottenbetyg från väljarna. Enligt väljarprognoserna har partiet blött väljare till Sverigedemokraterna, som blir Sveriges tredje största parti.
SD:s resultat är framför allt ett underbetyg till de övriga partierna. Den senaste veckans många avslöjanden i media om rasistiska uttalanden av SD-politiker och Jimmie Åkessons svåra spelberoende har inte påverkat väljarna som lagt sin röst på partiet.
Men, som Mona Sahlin påpekade i SVT:s valstudio, de andra partierna måste börja lyssna mer på SD:s väljare. Det är uppenbart att mer än var tionde svensk inte är rasist bara för att många av SD:s partiföreträdare är det. Utan partiet har blivit ett flugpapper för missnöjesröster. Sverige är det land i västvärlden där de ekonomiska klyftorna ökar snabbast. Historien visar att det är just det – fördjupade orättvisor – som är grogrunden för partier som pekar ut invandringen som roten till allt man finner fel med samhället.
Glädjande nog verkar SD bli svagare bland LO-medlemmarna än vad vissa tidigare prognoser visat. Det beror sannolikt på det idoga antirasistiska arbetet som förts inom facken. Men det kan säkert också förklaras med att man både från LO-ledningen och Socialdemokraterna gjort tydligt att arbetsmarknaden måste styras upp; svenska kollektivavtal ska gälla på svenska arbetsplatser.
I morgon vaknar Sverige upp med en regering som kommer att ledas av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det blir en parlamentariskt besvärlig situation som kommer att kräva mycket samarbete. Stefan Löfven har här med sin bakgrund i den fackliga världen en klar fördel. Det är en anledning till att ändå känna hopp inför de kommande fyra åren.
