Svårt att hålla rätt kurs

Olof Palme beskrev Sverige som en ”studiecirkeldemokrati”. Och på ABF lever ­hoppet om bildning för alla. Men priserna ökar, och uppgiften att locka alla är svår.

– Det är så läskigt, det vita papperet, säger Anna-Maj Levin som fått riktig rampfeber.

Men blir det bara lite mer färg på duken ska väl handen sluta darra.

Cirkelledaren och konstnären Maria Lundmark går runt och ger tips:

– Med akryl kan du skrapa ut färgen också. Men det finns inga regler, kom ihåg det.

I början av 1900-talet grydde folkbildningstanken och ABF bildades av Socialdemokraterna, Landsorganisationen och Kooperativa förbundet. Nu skulle också arbetarna få bilda sig. Det offentliga bildningsväsendet var format av överheten och inte tillgängligt för alla.

ABF har fortfarande som mål att utjämna klasskillnader, ge alla samma möjligheter, återerövra demokratin.

– Poängen med studiecirklarna är att deltagarna själva ska ha möjligheter att påverka riktningen, säger Clara Bergström, kommunikatör på ABF Stockholm.

Det handlar inte bara om att få kunskaper i ett visst ämne för att lägga till cv:n, utan också att lära av varandra och för sin egen skull.

Tillgängligheten kan ständigt förbättras, säger hon. Ledarna får utbildning i att hantera så väl synliga som icke synliga funktionsnedsättningar, och arrangörerna söker hela tiden nya kurser, ledare och platser för att locka nya grupper.

ABF-huset står däremot där det står, på Sveavägen i city.

– Men ABF Stockholm finns i hela staden. Vi har kurser i Vällingby, Midsommarkransen, Skärholmen och Akalla, men vi kan förstås alltid bli ännu bättre.

Kostnaden ska hållas låg, men det är också viktigt att cirkelledarna får betalt, säger Clara Bergström.

Och arbetslösa får rabatt.

– ABF har många bra kurser. Men de börjar bli dyra. Många som gått med mig tidigare har inte haft råd att fortsätta, säger Margareta Leonardson, som själv prioriterar kostnaden på 2 000 kronor för akrylkursen.

– Jag brukar säga att jag har en egen ateljé, tillägger hon, om platsen längst bak i det vita rummet där solen sipprar in från fönstren bakom.

Maria Lundmark säger att det är svårt att locka folk från ytterkanterna av Stockholm, ”det handlar väl om restid, prioriteringar och pengar”, säger hon, och att de som går på cirkeln är en grupp redan kulturellt intresserade.

För henne passar ABF:s värderingar bra.

– Det ska vara demokratiskt och ingen ska få känna sig dum eller dålig.

Är man intresserad så blir det bra, tycker hon och visar med handen runt om i rummet. Men det gäller att inte ta sig an för svåra uppgifter i början.

Margareta Leonardson, som när hon var sextio ”inte ens kunde rita en katt”, står nu framför ett eget verk, en nonfigurativ målning.

– Jag målar inifrån mig själv och det är det som är så roligt. Att plötsligt våga, säger hon, som 14 år senare fortfarande inte kan teckna en katt – men alltså kan måla.