Låt inte de rika bestämma
Det är dags nu att följa min gamla farmor Engla Kronlids råd: Rösta rött eller låt bli!
Valdeltagandet gick upp något i valet 2010 jämfört med 2006. Men LO-medlemmar är mest obenägna att rösta.
Valet 2010 röstade 83,1 procent av LO:s medlemmar jämfört med 93,7 procent av TCO-gänget och 96,8 procent av akademikerna i Saco.
En slutsats kan vara att LO-medlemmarna är nöjda. Skulle inte tro det. Misstanken att partierna flirtar flitigast med medelklassen och högavlönade ligger närmare till hands. Arbetarna känner sig bortglömda och skiter i alltihop.
Ett tag trodde jag benhårt på en egen majoritet för de rödgröna. Det var när Alliansen genomförde det femte jobbskatteavdraget. Det muttrades en hel del i medelklassen om att pengarna kanske gjorde större nytta för skolan, vården, tågen, flyktingarna än i privata plånböcker. Claes de Faire, chefredaktör på Resumé, skrev en krönika och betackade sig – han behövde inte de där extra hundralapparna.
Men ju närmare valet vi kommer, desto mer tänker människor utifrån den egna hushållskassan. Inte blir det bättre av Alliansens falska skrämselpropaganda – som finansminister Anders Borgs brev om att en S-ledd regering absolut kommer att återinföra den gamla fastighetsskatten.
Sacofolket och många av TCO-medlemmarna har därmed skrämts upp till att lägga sina röster på Alliansen.
Därför är det så viktigt att de lågavlönade röstar och röstar rött.
Några viktiga skäl för LO-folk att resa sig från soffan på söndag:
Socialdemokraterna tror inte på bestraffning av arbetslösa. Riksdagen har fattat beslut om att avskaffa den förnedrande avstjälpningsplatsen fas 3. Ändå är 38 000 ”sysselsatta” i fas 3 och privata bolag tjänar storkovan, vilket Arbetet berättat om flera gånger, på att förvara folk som inte fått jobba på många år.
Socialdemokraterna lovar i stället bland annat extratjänster i välfärden. Till exempel inom äldrevården där folk behövs och där de arbetslösa ska garanteras avtalsenlig lön. Arbetslösa lågavlönade löper högre risk än andra att hamna i fas 3, eftersom de ofta saknar utbildning. En röd röst kan i stället leda till nya erfarenheter.
Alliansen har vräkt ut pengar på sänkta arbetsgivaravgifter för unga och billigare arbetskraft för servicenäringen. Vad än Visita säger så har åtgärderna skapat få jobb och varje arbetstillfälle har kostat minst 1,3 miljoner kronor.
S vill införa en 90-dagarsgaranti för unga. Efter 90 dagar utan jobb garanteras jobb eller utbildning. Och Sverige behöver utbildad arbetskraft. Det finns gott om bristyrken.
Det fria skolvalet har lett till ökad ojämlikhet bland skolbarnen. Det är outbildades, lågavlönades barn som lämnar gymnasiet med ofullständiga betyg. Visserligen tävlar Alliansen och S i genren löften-för-skolan. Men chansen är betydligt större att en S-ledd regering ser ojämlikhetens problem och agerar. Alliansen har inte ens identifierat problemet.
Bort med bortre gränsen i sjukförsäkringen, säger S som envisas med att betrakta sjuka som sjuka. Det är viktigt för LO-medlemmar som drabbas av sjukskrivningar mer än andra och dessutom mer sällan har en ekonomisk buffert.
Taket i a-kassan ska höjas. Det gynnar även medelklassen. Men de grupperna har oftare extra inkomstförsäkring. (Förresten, kan någon förklara hur de borgerliga får ihop resonemanget att låg ersättning från försäkringen a-kassan tvingar folk ut i arbete, medan en extra försäkring från facket inte är något problem alls?)
I vinster-i-välfärden-frågan har Centern pressat igenom sin linje i regeringen, att enögt betrakta de nya välfärdsföretagen som befrämjande för kvinnors vilja att satsa på sig själva – som om inte Jerseyöarna, JB-koncernen och Carema existerade. Socialdemokraterna vill kvalitetssäkra verksamhet som bekostas av allmänna medel.
Plus: Satsningar på infrastruktur. Höjt barnbidrag. Respekt och tro på människor.
Så – i väg nu. Till valurnorna. Nu röstar vi bort Alliansen.
