lennartlundquistwebbkronika

Det finns många statyer av kungar i Sverige – den ene tokigare än den andre.

Men få monument över de som gjorde jobbet.

För nästan exakt en månad sedan restes dock en bronsstaty i Enköping föreställande en man som verkligen var av det rätta virket.
Men det är inte en arbetare med bar överkropp och svällande muskler som hoppfullt blickar mot den framtid som en gång ska bli vår, utan en rundlätt farbror med väst och slips som mer ser ut som en disponent än en arbetare.

Han föddes 1853 i ett torp i Vårgårda och var äldst av sex syskon. Det var fattigt och i början av 1880-talet såg hans föräldrar ingen annan råd än att ta fem av barnen och emigrera till Amerika.

Men han blev kvar.

Under hela sin barndom arbetade han som vallpojke och efter fyra oregel­bundna år i folkskolan fick han ett på­hugg som eldare på en torvfabrik. Ett tag jobbade han som rallare på järnvägen mellan Hallsberg och Mjölby.

När han var inackorderad i Eskils­tuna upptäckte sonen i huset att det här var en ung man med en osedvan­lig teknisk talang och övertalade honom att söka arbete på Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna.

Till en början var arbetsuppgifter­na enkla. Men efter en kort tid satt han på ritkontoret som konstruktör och reste lite senare runt i landet och installerade maskiner som företaget tillverkade.

33 år gammal fick han låna lite pengar av en före detta arbetsgivare och öppnade eget i en oansenlig smedja i Enköping.

Hans begåvning var något utöver det vanliga.

När han annonserade i lokaltidningen erbjöd han sig att sätta upp och reparera ångmaskiner, tröskverk, kvarnverk, sågverk och mejerier. Han kunde anlägga rörbrunnar och vatten­ledningar och reparera alla förekommande lantbruksmaskiner.

Då han reste ut på uppdrag var han och alla andra smeder tvungna att släpa på en dragkärra med en stor och tung uppsättning tänger av olika dimensioner.

Varför skulle man inte kunna få fram en tång som klarade alla dimensioner? frågade han sig.

1888 uppfinner han därför den ställbara rörtången som han fick patent på samma år.

Han övergick nu från att vara reparatör till konstruktör och fabrikör.

”Jag fann att det var behagligare att skriva räkning på en levererad fabriksvara än att utföra reparationer som alltid ansågs för dyra”, har han berättat.

Några år senare konstruerar han den moderna skiftnyckeln som Bacho fram till i dag tillverkat hundra miljoner exemplar av.

Och en ställbar elektrisk armatur, prototypen för moderna arbetslampor, sådana som till exempel tandläkarna använder.

När han dör 1943 har han 118 patenterade uppfinningar bakom sig,

I dag står så Johan Petter Johansson staty på Gustav Adolfsplan i Enköping med en jättelik flexibel rörtång i vänster näve.

Ett monument över en torparson med en enastående talang och en kraft som inte gick att stoppa.

Men också en påminnelse om alla de smarta och begåvade genom historien som inte hade hans styrka, som hindrades av fattigdom och av att utbildning kostade pengar, vars talanger därför slösades bort och aldrig kom till användning.

Liksom alla duktiga och klyftiga som i dag vissnar på Hisingen och på förläggningar runt om i landet på grund av sakernas tillstånd, eller som föds i påvra hem eller som hindras bara för att de heter Mustafa eller Yasmine.