När jag vaknar har jag ett meddelande i min inkorg på Facebook. Jag känner igen namnet, men kan först inte placera det. När jag börjar läsa kommer jag ihåg. En gång jobbade vi ihop. Något år senare var det jag som svarade i telefonen när hon ringde till kvinnojouren som jag varit volontär på. Sen dess har vi inte hörts. Det har gått mer tid nu. Ett år eller två.
Jag har hört samma historia minst hundra gånger till sedan dess.
Om våld. Förnedring. Om oro. Om att inte bli trodd. Om att behöva slåss mot sin förövare och konsekvenserna av våldet, men också mot samhället. Om socialtjänst som inte lyssnar. Om polis som inte har tid. Om sjukvård som aldrig ställer frågan. Om en kvinnojour som inte har resurser nog att mäkta med.
Det är valrörelse nu.
När helst jag öppnar en tidning eller slår på tv:n pågår debatten. Det är siffror som kastas runt och retoriska tjuvnyp så det står härliga till. Det viktigaste verkar vara att kunna presentera en färdig regeringsuppställning och att ha vattentät finansiering för de få reformer partierna vågar föreslå.
Ska man slopa något behöver man inte prata om kostnaden eller effekterna. Skattesänkningar har vi de senaste åren visst alltid haft råd med. Det ska löna sig att arbeta, och med det sagt spelar det ingen roll om socialtjänsten och sjukvården får mindre resurser.
Jag skulle vilja höra en politisk debatt där vi människor stod i fokus.
Där skulle den första frågan inte handla om hur vi skulle ha råd att satsa på kvinnojouren, polisen, sjukvården och socialtjänsten. Den skulle handla om hur vi kunde tro att vi har råd att låta bli.
Den skulle handla om kött och om blod. Om kostnader som är svåra att mäta i pengar.
Om sönderslagna drömmar. Om en kropp som värker av sömnbrist och ångest och knuffar och slag. Om skräckslagna barn. Om vänner som går sönder i sin maktlöshet.
Det är så klart pengar. Det med.
Men mest är det ett helvete att leva i.
Jag vill, om så bara en gång den här valrörelsen, få slå på tv:n och se någon prata om människor, som om vi vore just människor. Inte kostnader.
Jag vill höra om en politik med visioner och drömmar.
Som slår näven i bordet, och säger att ”det får fan räcka nu”. Som säger att kvinnor och barn inte ska betala priset, utan det ska vi gemensamt se till att göra.
Som lovar kvinnojouren långsiktig finansiering. Som garanterar att socialtjänsten både har resurser och kunskap för att möta barn som lever med våld i hemmet. Som omöjliggör att sjukvården låter bli att ställa frågan, eftersom det inte finns tid att hantera svaret.
Som säger att det ändå inte är tillräckligt. Som säger att inget är gott nog förrän våldet har upphört. Förrän vi är jämställda.
Jag vill höra en politisk diskussion, där våldsutsatta i första hand är kött och blod. Och där politiken bär ansvaret för förändring.
Kosta vad det kosta vill.
