Fyra år utan välfärdssatsningar
En tom bar och högar av smutsig disk. Personen som intar finansdepartementet efter valet kommer att mötas av en syn som liknar den som väntar städpersonalen när valvakans sorl har tystnat. De kommande fyra årens finanspolitik kommer att föras under förutsättningar väldigt olika de som rått under den snart avklarade mandatperioden.
Sedan förra valet har regeringen genomfört ofinansierade satsningar för 75 miljarder kronor. Nära hälften har gått till skattesänkningar av olika slag. Och det mesta har lanserats som åtgärder för att tillföra energi till en ekonomi som gått på halvfart. Om politiken varit effektiv kan diskuteras, men en sak är säker: Reformerna och den svaga ekonomiska utvecklingen medför att de offentliga finanserna i år väntas redovisa ett underskott på 91 miljarder kronor, enligt Ekonomistyrningsverket. Inte sedan valet 1994 har en ny- eller omvald finansminister stått inför ett svagare utgångsläge. Det är således inte förvånande att budskapet från politiker av alla kulörer är att utrymmet för ofinansierade satsningar är lika med noll.
Men hur långt är det rimligt att finanspolitiken går för att ta itu med budgetunderskottet? För att bibehålla välfärden på dess nuvarande nivå krävs utgiftssatsningar för 53 miljarder kronor fram till och med 2018, enligt statliga Konjunkturinstitutet. Det är alltså tveksamt om satsning ens är rätt ord – underhåll av välfärdssystemet är en rimligare beteckning. Om skatterna höjs lika mycket skulle det innebära att deras omfattning i förhållande till ekonomins storlek fortfarande hamnar lägre än för fyra år sedan, vilket väl knappast kan beskrivas som en skattechock. En sådan politik skulle få saldot i statsbudgeten att ligga strax under noll inför nästa val, medan vässandet av välfärden och socialförsäkringarna skjutits upp och ekonomin lämnats utan draghjälp i ett läge då arbetslösheten aldrig når under 6 procent.
Men företrädare för båda blocken har ju officiellt deklarerat att det inte är plus-minus-noll som är målet för statens finanser, utan ett överskott på 1 procent. För att nå dit krävs ytterligare 58 miljarder kronor i skattehöjningar eller åtstramningar, vilket skulle innebära en rejäl bromskloss för ekonomin.
Jakten på budgetförstärkningar och minsta motståndets lag gör samtidigt att välfärdsambitionerna blir avgörande. För den som är villig att tumma på det offentliga åtagandet innebär varje sparad välfärdsmiljard ett minskat tryck på höjda skatter. Medan skattehöjningar nästan alltid stöter på patrull från något håll, så kan välfärden utarmas smygvägen till följd av regelverket.
