Hoppet lever om fredsavtal
Försommarens hetaste historia på arbetsmarknaden handlade om Elektrikerna och Industriarbetsgivarna. Den något udda partskombinationen hade då format och undertecknat sitt eget Saltsjöbadsavtal. Fred skulle i fortsättningen råda inom processindustrin.
Bytesaffären innebar, förutom fred, också arbetsgivarstöd till elektrikernas ansträngningar för att behålla ackordslönerna för installationselektriker. Eftersom industrin är den största köparen av tjänster från installationsföretagen så är stödet från det hållet en viktig del i ansträngningarna att behålla systemet.
Den separata fredsuppgörelsen blev dock inte underskriven.
Motståndet från andra arbetsgivarorganisationer var för starkt och fem i tolv föll därför ansträngningarna.
Den viktigaste invändningen från övriga arbetsgivarorganisationer gällde just skapandet av en frizon för vissa företag, eller branscher. De skulle i fortsättningen inte bli föremål för stridsåtgärder signerade Elektrikerförbundet.
Det var en avtalskonstruktion som, enligt kritikerna, riskerade att öka trycket på andra branscher som inte skrivit ett fredsavtal med Elektrikerförbundet.
Exakt vad som inträffat under sommarmånaderna är fortsatt oklart, men något underskrivet avtal finns inte, trots att förhandlingarna avslutades i enighet under maj.
Ansträngningarna att få till en uppgörelse har dock inte upphört. För elektrikerna är omsorgen om prestationslönesystemet lika stark i dag som tidigare. Försöken att säkra löneformen är lika omfattande nu som i våras. Och intresset för fred har inte försvunnit hos Industriarbetsgivarna.
Enligt uppgifter till Arbetet pågår följdriktigt också överläggningar eller sonderingar mellan Elektrikerna och flera olika arbetsgivarförbund om framtida fredsavtal.
Trevande försök görs också direkt mellan Elektrikerna och Elektriska Installatörsorganisationen (EIO), som är den direkta arbetsgivarmotparten på installationsområdet. Det vagt och ännu så länge försiktigt formulerade målet skulle kunna beskrivas som att åstadkomma ett förhandlingsavtal.
Att bilägga oenigheten kring ackordslönerna skulle skapa en slags stabilitet i partsrelationerna. Med stor sannolikhet skulle det också begränsa konfliktrisken.
De försiktiga ansträngningarna som nu görs leder därför osökt tanken till industrins överläggningar 1996/1997. Så småningom ledde de fram till Industriavtalet.
Ett motsvarande eller liknande förhandlingsavtal inom installationsområdet är därför inte längre en utopi. Men det är långt kvar.
