Jag är kluven. Å ena sidan gillar jag gräddtårtor, å andra sidan är det gott med chokladtårtor. Man skulle ju kunna ta båda men … nä.
Så är mitt liv. Å ena sidan, å andra sidan. Fast nu tröstar jag mig med att miljoner människor är som jag. Och inte bara människor. Även länder. Ta det här med gränser till exempel.
Någon jeppe sitter på ett seminarium och talar lyriskt om en gränslös värld.
– Mmmmm, hummar man med och tänker, jorå som vit svensk är det bara ta plastkortet och fara runt lite hur som helst.
Men samtidigt som jeppen mal på har vår värld aldrig haft så många gränser som i dag. Under andra världskriget fanns endast ett femtiotal länder i hela världen. Nu finns det över 200.
Oavsett snick-snackandet om fosterlandet och uråldrig historia är gränser ständigt föränderliga – vår historia likaså.
Då Italien bildades 1852 pratade endast ett par procent italienska. En mosaik av städer, språk och kulturer inom en gräns. Alla områden hade sin historia, sin bakgrund och knappt hundra år senare stod journalisten och fascisten Benito Mussolini och ryade om ett enat Italien. Så skapas en bild av ett rike.
Så är det i Sverige också. Idéerna om vad som är Sverige har varierat.
Ett tag var tyska ett stort språk i Sverige, finska likaså. Det är lätt att tro att svenska vikingar alltid funnits men Nordens plundrare dök upp som begrepp först 1872.
Då skrev nämligen arkeologen Oscar Montelius en artikel i familjetidskriften Förr och nu om ”Lifvet i Sverige under vikingatiden”. Det var samtidigt som nationalismen växte och samhällsbyggarna behövde skapa en historia, ett folk. Den utvecklingen fortsatte och kring första världskriget dyker de första moderna passen upp. Idén om ett nationellt medborgarskap står därmed på stabil grund. Gränserna pinkas in.
Det vore för ensidigt att se en gräns som ett sätt att bara stänga ute. En gräns är också ett sätt att inkludera, skapa en gemenskap. Att öppna en gräns, inkludera andra, kan berika ens värld. Men det krävs mod för att övervinna kluvenhet.
Jag undrar hur det skulle vara att stå vid ett tårtbord med Jean-Claude Juncker, den tillträdande ordförande för EU-kommissionen. Han vill väva samman EU-länderna, ta bort gränser och att fler ska komma till EU och jobba. Samtidigt ska han satsa ännu mer pengar på att utöka den europeiska unionens gränsskydd.
Jag och Juncker mumlandes framför tårtbordet.
– Hmmm, gräddtårta, eller chokladtårta … eller gräddtårta.
