Pressande prylhets vid skolstarten

Skolstart betyder nytt block och ny penna. Och skolväska, touchmobil, ­märkeskläder …
– Vi vill ha det senaste, de nyaste grejerna liksom, säger Lisa Krigsman som i veckan börjar sexan.

Det är sista veckan före skolstart. I Kungsträdgården pågår ungdomsfestivalen We Are Sthlm och sommarlovslediga barn går runt i gäng och provar på olika aktiviteter, lyssnar på musik, dansar själva.

– Jag fick reda på det här genom Kik, säger Sofia Bengtsson.

Det är en app för gratis sms som alla kompisarna använder. Där bestämde de att ses.

Hon och kompisen Lisa Krigsman fingrar på sina mobiler. Båda har fått Iphone.

– Jag fick en telefon för att jag skulle ringa på den först. Sedan tjatade jag för att jag skulle få en Iphone, säger Sofia.

– Det var grupptrycket, att alla fick, och då ville man såklart också ha, säger Lisa.

– Då sa vi att alla andra har Iphone. Men nu har verkligen alla det. Eller, alla har en mobil och de flesta har en touchmobil.

Inför skolstarten ska de köpa block.

– Och jag har köpt en ny skolväska. En vanlig handväska, beige. Jag var i Spanien nyss och köpte en där, säger Sofia Bengtsson som ska börja sjuan.

– I början av året får man en penna, men om man tappar bort den får man köpa nya i skolan för fem kronor, säger Sofia.

Det finns alltid saker som lockar, för dem båda.

– De nyaste grejerna, liksom, säger Lisa.

– Som de här Missonibyxorna. Sicksackmönstrade, lite slinkiga och så går de ut där nere. Det är väldigt många som har dem, säger Sofia.

 

Den här veckan börjar skolorna runt om i landet. Skolstart är inte bara en verklighet för alla eleverna runt om i landet, det är också ett viktigt begrepp för handlarna. Under vinjetten ”Skolstart” säljs det mesta, i butiker och på nätet: från rena skolprylar till kläder, skor, och till och med bordtennisbord.

– En börda för många, säger Gunilla Johansson om ”alla dessa prylar som det anses att man måste ha”.

Hon är talesperson för föreningen Enastående föräldrar, där de flesta antingen har ensam vårdnad eller där den andra parten inte tar sitt ansvar för barnen, och där ekonomin därför ofta är ett bekymmer.

Hon har själv en elvaårig son som är skejtare och som vill ha de märken som passar till den stilen. Han väntar hellre längre än köper något billigare.

– Visst blir det lite tjat och knorran­de, men jag har en mogen och förstående son, säger hon.

Och medan de sparar pengar lagar Gunilla Johansson hood-tröjorna mer än en gång.

– De kostar 800–1 000 kronor, vansinnigt mycket pengar. Jag väntar in rean.

Som många andra av föreningens medlemmar diskuterar hon med ­barnen: Vad är allra viktigast?

– Så kör vi på det. Det är vad man får göra när man inte har ekonomi att bara brassa på.

Till föräldrar som har möjlighet att köpa det barnen vill ha, ger hon rådet:

– Säg nej någon gång. Visa att prylar inte är det enda man blir lycklig av. Ta lite socialt ansvar gentemot andra familjer som inte har råd. Gör saker som inte kostar pengar, lär dem att se glädjen och njutningen i det, säger Gunilla Johansson, lärare och coach men den senaste tiden sjukskriven och arbetslös.

Vid stora scenen i Kungsträdgården avlöser de unga artisterna varandra. Alberto Pecsson har gått dit för att lyssna med två klasskamrater, Helena Larsen och Charu Karn. De går i en internationell klass i Rödabergsskolan vid Odenplan i Stockholm.

Inför skolstarten ska de göra en hel del inköp. Det behövs mycket, tycker de. Kalender, anteckningsböcker, pennor, pärmar. 500 kronor blir det nog, säger en av dem, 200 kronor säger en annan.

Vad gäller kläder köper de det de tycker är snyggt. Inte Hollister och sånt bara för märkets skull.

De har råd med det de vill, säger de. Föräldrarna köper det nödvändiga, och det som de vill ha för nöjes skull får de betala av sparpengar. Helena Larsen får hela barnbidraget.

Charu Karn säger att deras familj har råd att ge henne det hon vill, även extrasaker som inte är alldeles nödvändiga.

– Vi är inte överklass, men något slag medelklass antar jag. Om jag ber om en ny laptop så är det inte för att vi inte har råd som jag inte får den, utan för att de tycker att det är bortkastade pengar. Så jag har det rätt bra.

– Mina föräldrar litar inte på mig, jag har alltid slösat så mycket pengar. Och familjen sparar pengar till semestern, säger Alberto Pecsson.

När han ska handla blir det alltid tillsammans med föräldrarna.

Alberto Pecsson tycker att det är märkligt att flickor på hans skola har ”vuxenmärken”, som väskor från Michael Kors, som kostar många tusen.

– Vi är barn, vi behöver inte dyra saker för att det ska se bra ut.

Avundsjuk är han inte.

 

Sofia Olsson från Uppsala som vandrar mellan montrarna en bit bort ser däremot lyriskt på sin kompis Julia Wemans Michael Kors-väska.

– Just den där modellen är jättepopulär, säger hon. Den är så snygg med märket MK som hänger ner, säger hon.

Att den inte är äkta, och bara har kostat en tiondel, spelar ingen roll.

Tillsammans med sin tredje kompis Amada Farazi går de i bredd med likadana byxor.

Missonibyxor. Eller ”orrebyxor” som de kallas. De blev moderna i början av sommaren, säger de.

– De är jättesköna, säger Sofia Olsson som har lånat sina av kompisen.

Det ska inte kosta något att gå i svenska grundskolan. Avgifter får inte tas ut mer än i enstaka undantagsfall, och då ska kostnaden vara ”obetydlig”, sett till hela läsåret.

Att barnen lockas av prylar, kläder och mobiltelefonen är inget skolan kan göra så mycket åt.

– Det enda vi kräver är att man har med sig ett hänglås. Och sedan något att ha idrott i, men vad får man välja själv. Och det är väl bra om man har med en skolväska, men vi säger ju inget om hur den ska se ut, säger Gunilla Olsson, rektor på Rålambshovsskolan.

Hon ser prylhets som en fråga för föräldrarna, som själva väljer vad de vill kosta på sina barn.

– Eleverna bor runt skolan på Kungsholmen och de flesta föräldrarna är höginkomsttagare och har råd att köpa det som barnen vill ha. Eftersom vi inte har några andra barn än dem som bor här blir det ganska lika vad man har och inte har. Det kanske finns några som inte får det de vill ha, så är det väl alltid, men det är inget som vi direkt märker, säger hon.

Ola Mattson, biträdande programchef på Rädda barnen, säger att barn i utsatta familjer oftast inte tjatar om dyra prylar och kläder.

– De är ofta oerhört medvetna om var gränserna går för föräldrarnas ekonomi.

Det är inte avsaknaden av statusprylar som är problemet, utan om barnen hamnar utanför sociala ­sammanhang genom att inte ha tillgång till spel och appar, säger Ola Mattson.

Anne Bolmgren, rektor för Trädgårdsstadsskolan i Tullinge, tycker sig se en tendens att hetsen kring märkes­kläder har minskat, även om det säkert förekommer inre stress hos eleverna angående till exempel mobiltelefoner.

Men hela Botkyrka kommun erbjuder efter ett politiskt beslut egen dator till alla elever på högstadiet.

– I Botkyrka finns det väldiga skillnader mellan elevernas familjesituation. Genom att erbjuda datorer kan man verkligen utjämna skillnader. Då kommer alla åt allting och de är inte beroende av hur de har det hemma med internetuppkoppling och så, säger hon.

Vid en tillfällig fotbollsplan trixar Yonis Hakim med en boll. På sig har han sin overall från fotbollsklubben Djurgårdens IF.

– Halva klassen har adidasbyxor, som de här, säger han, som annars inte bryr sig om märken.

Till skolstarten vill han köpa vit skjorta och chinos, klassiskt och snyggt, tycker han.

Han går i Trädgårdsstadsskolan och är en av de elever som kommer att få en egen laptop när han nu börjar sjuan.

– Det är skitbra. Och jag kan få köpa loss den i nian, säger han.

Avundsjuk på vad andra har är han inte.

– Jag försöker få andra att må bra och jag blir glad när andra får saker, säger han.

 

Läs också Charlotta Kåks Röshammars krönika:

Alltid var det nåt