Jäkla nollåtta. Jag har otaliga scener ur barn- och ungdomen som innehåller de orden. Både uttryckligen och mer outsagda på barns och ungdomars hårda och tydliga sätt. Jag förstod att jag, utan att ha öppnat munnen, var dryg, rik, bortskämd och verklighetsfrånvänd. Scenerna utspelar sig i Malung, Norrköping, Gävle, Eskilstuna, Tranås, Ludvika och Arvika.
Över en femtedel av Sveriges invånare bor i Stockholms län. Närmare en av tio svenskar bor i själva kommunen. Och visst är det mycket fokus från huvudstaden i medierna. Jag erkänner, jag kan knappt namnet på en oppositionspolitiker i Malmö. Än mindre i Krokom. Det är sorgligt. Men det blir i alla fall en debatt när lokalredaktioner slås samman eller läggs ner. I Stockholm var det bra länge sedan vi ens hade lokaltidning.
Men den här barndomens absoluta tolkning av vad det innebär att vara stockholmare lever kvar hos en högst privilegierad – och vuxen grupp – i dag. Det handlar om opinionsbildare, debattörer, ledarskribenter och en och annan reporter. Under våren har de allt oftare använt sig av sitt säkraste kort – den egna bakgrunden i en mindre stad. Som per någon slags automatik får dem att rida ut i småstadsnatten och ”ta samtalet” med vad som sägs vara urtypen av SD-väljare. Helst bor denne väljare på en ort där bruket, där han så klart jobbade, lagts ner.
Samma åsiktsmaskiner kan sparka bakut inför att en hiphopgrupp med medlemmar från olika Stockholmsförorter skulle uppträda på en lokal festival. Kartellenkillarna, vars åsikter inte alltid är rumsrena, skulle inte samtalas med. Men rasister och till och med nazister, absolut.
Det talas en del om klass och SD-väljare. Men det talas mindre om klass bland dem som beskriver dessa väljare. Att majoriteten av beskrivarna kommer från villor och radhus med egen äppelträdgård i mindre städer. Städer som är minst lika segregerade som Stockholm. Att deras föräldrar haft lärande eller läkande arbetsuppgifter. Men trots att få av dessa skribenter kommer från den lokala svinalängan vet de minsann hur de arga kränkta männen känner och tänker, vilket ingen stockholmare kan förstå. Och tydligen tar de något slags samtal någonstans i denna stad. Vi får aldrig veta om det blir så. Eller vart det leder. Men det finns ett självförhärligande i att bara säga att man själv tar det där samtalet som kan få den mest egenkäre av sommarpratare att framstå som ödmjuk.
För varför skryter ingen med att ta samtalet med en jihadist i Husby där jag växte upp? Varför är det inte politiskt viktigt? Jag är hyfsat säker på att de männen inte heller känner sig om ”en del av etablissemanget”.
Men framför allt: Varför samtalar ingen mer med människor, mer eller mindre marginaliserade men i majoritet, i Tumba, Skarpnäck, Rotebro, Hjulsta, Akalla, Jordbro, Rågsved som varje dag känner och tänker mer eller mindre kloka tankar om bostäder, invandring, näringsliv, statsfinanser, förskola, feminism, hemstädning, jobb, sjukvård och rasism?
Vi nollåttor är också människor. Närmare bestämt 2 181 318. Det finns andra att samtala med än vita kränkta män på landsbygden.
