Nedläggning i norr ger andrum i söder

När Whirlpool stänger sin fabrik i Norrköping är det Cassinetta­ i norra Italien som får produktionen. Men någon större förändring blir det inte för dem. Med 1 500 uppsagda skulle det behövas­ betydligt­ mer för att göra framtiden ljusare för de 2 400 anställda.

Solen steker och det är svettigt även inne på fabriken när Arbetet besöker Whirlpool. Arbetare sitter i skuggan ute på ståltrapporna för att försöka fånga upp en uppfriskande vindil från de närliggande Alperna.

I matsalen är det oerhört varmt, och fläktarna går för fullt. Trots värmen är aptiten god, och de flesta äter både en tallrik pasta och någon kötträtt efteråt. Till den här matsalen går mest arbetare, och människorna blir i värmen en blå massa runt borden.

– De blåklädda är de som arbetar vid maskinerna. Från gruppcheferna och uppåt i hierarkin har de andra färger på sig, förklarar Matteo Berardi som är ordförande för största metallfacket Fiom på fabriken.

Facken var inte glada över beslutet att de anställda måste bära färg efter arbetsuppgift. Men eftersom de verkliga problemen är andra – och mycket större – lät de ledningen få sin vilja igenom.

Sedan 2001 har 1 500 jobb försvunnit här. Några av fabriksbyggnaderna står helt tomma, som den som så småningom ska ta över produktionen av mikrovågsugnar när den flyttas från Norrköping. Tills förra året gjordes där de stora, fristående kylskåpen ”Side by side”.

– Att vi får den här produktionen löser inte våra problem, även om det så klart ger oss lite andrum. Vi firar inte att svenskarna blir av med jobben och vi får dem, för om inte EU:s regeringar hittar en lösning på problemet med vitvaruproduktionen här i Europa så blir det inte någon produktion kvar någonstans. Vi måste vara försiktiga så att detta inte blir ett krig mellan arbetare, konstaterar Matteo Berardi.

Han får medhåll från Patrizia Bosi, Angela Mangione och Pietro Pastó. De arbetar alla tre i fabrikerna i Cassinetta och känner solidaritet med de svenska arbetarna.

– Men i Sverige får man nog mer hjälp när fabriken stänger. Här är oron stor, för om vi förlorar jobbet hittar vi inget annat, säger Patrizia Bosi.

Lönerna ligger på mellan 11 000 och 14 500 svenska kronor efter skatt, och levnadskostnaderna är inte lägre än i Sverige. Det är det svårt att överleva på om man lever ensam som Angela Mangione.

– Jag har ju inga alternativ, så det måste gå. Som tur är har jag inga lån på huset, och min son är vuxen och har en egen familj, annars hade det varit omöjligt, konstaterar hon.

Patrizia Bosi håller med.

– Jag skäms inte över att säga att jag inte skulle klara mig bara på min lön, speciellt inte medan min dotter studerade på universitetet och behövde ekonomisk hjälp. När jag gifte mig på 1980-talet kunde vi spara nästan en hel lön varje månad, i dag kan jag och min sambo knappt lägga undan något. Problemet är att man behöver pengar när man blir gammal här i Italien, för all hjälp är i princip privat, säger hon.

– För oss räcker de två lönerna ganska precis, säger Pietro Pastó, vars fru är lärare.

Alla tre har ett barn. Något som blivit normalt i Italien, där mer än hälften av familjerna i dag har ett enda barn. Bara det kan vara komplicerat nog när man jobbar skift som på Whirlpool.

– När min man dog var min dotter fortfarande liten. Ledningen var tillmötesgående och gav mig dagtid tills hon blev större, men jag började jobba klockan sex på morgonen, och det finns ingen barnomsorg då. Mina arbetskamrater turades om att ta henne till skolan, och så hämtade jag deras barn på eftermiddagen när de jobbade sent skift, berättar Patrizia Bosi.

Även om alla tre är överens om att sammanhållningen arbetarna emellan inte är stor på fabriken så saknas inte solidaritet. När någon behöver hjälp finns den där, något som är guld värt i ett samhälle där staten inte är speciellt närvarande. Pietro Pastó hittar den solidariteten även inom sin familj.

– När min pappa blev sjuk och inte kunde jobba längre fick vi tre syskon se till att försörja familjen. Oss syskon emellan har vi fortsatt så. Jag kan inte ge dem tusentals kronor, men om de behöver några hundra så finns jag där, och de gör likadant för mig, säger han.

Hans liv utanför fabriken är ganska fullt av allt det som vardagslivet i en barnfamilj för med sig. Hemma delas hushållssysslorna upp jämlikt mellan honom och frun, åtminstone enligt honom själv.

– Men det är inte det vanliga. Här i Italien gör kvinnorna det mesta på hemmaplan, så de är verkligen dubbelarbetande, konstaterar Angela Mangione.

Hennes hobby är matlagning, och hon älskar att förbereda söndagsluncherna. Då kommer sonen, svärdottern och nyfödda barnbarnet varje vecka och äter. Pietro Pastó och hans syskon samlas hos mamman, medan Patrizia Bosi inte alltid tillbringar söndagarna med sina föräldrar.

– Nej, fast visst träffas vi minst en gång i veckan. Jag och min sambo tycker om att vandra, så vi gör det ibland på helgerna. Och så läser jag en massa, jag ska försöka sätta ihop ett bibliotek här på fabriken också, berättar hon.

Alla tre konstaterar att Whirlpool trots allt är ett bra företag att jobba för. Det respekterar arbetarnas rättigheter.

– När facket finns på plats inne på arbetsplatsen, då funkar allt bättre. Det är min erfarenhet, säger Pietro Pastó, som testat många jobb innan han kom till Cassinetta.

Kristina Wallin