En patriots uppgång och fall
Juni 1914 var ovanligt varm i Europa.
Sällan har jag upplevt en yppigare sommar, dagar i ända var himmelen sidenblå och ängarna ångade av dofter, skrev en som var med.
Men så plötsligt en dag tystnade brunnsorkestern och de som lyssnade eller promenerade under träden hastade till musikpaviljongen där ett tillkännagivande just satts upp.
Hans kejserliga höghet tronföljaren Frans Ferdinand av Österrike och hans gemål hade mördats i Bosnien.
Alla förutsättningar fanns då på plats för att vansinnet skulle bryta ut i Europa.
En av dem som greps av extasen hette Ernst Lissauer, tysk lyriker som skrev hårdhamrade dikter, men som enligt dem som träffat honom var den godmodigaste människa man kunde tänka sig.
Han var född i en förmögen judisk familj, talade inget annat än tyska och hade aldrig varit utanför landets gränser. För honom var världen Tyskland.
När kriget bröt ut var han en av de första som hastade till kasernen i Berlin för att anmäla sig som frivillig.
Men liten och tjock som en tunna med dubbel dubbelhaka blev han avvisad med ett hånleende då han pustande stod framför korpralerna som skötte inskrivningen.
Det gjorde honom förtvivlad.
Som patriot ville han ändå göra vad han kunde för sitt land. På kammaren satte han sig därför ner och skrev, inspirationen rusade genom blodet och när han var klar förelåg ”Haßgesang gegen England”, ”Hathymn mot England”.
Det var ord och inga visor.
England var ett land befolkat av vämjeliga varelser, avundsamma och baksluga, fyllda av galla allesammans.
Er vill vi hata med ett evigt hat
Hat till havs, hat till lands
Vi har en fiende, blott en enda
ENGLAND!
Hans hathymn fick ett enormt genomslag.
Den tyske kejsaren var överförtjust och tilldelade honom Röda Örns-orden för de vackra raderna, dikten trycktes i alla tidningar, lärarna läste den för barnen i skolan och officerarna deklamerade den för soldaterna.
Det sattes musik till dikten som sjöngs i kör och framfördes på teatrarna. Efter ett tag var det få tyskar som inte kunde den utantill.
Med sin hymn blev Ernst Lissauer en av många uppviglare som fick de unga tyska männen att sjungande och entusiastiska gå ombord på tågen som skulle ta dem till löpgravarnas helvete i Somme och Marne, som skulle få dem att köra bajonetterna i magen på de förhatliga engelsmännen utan att tveka
Sådana som han behövdes eftersom de flesta tyskar hade annat att syssla med i sina liv än att gå runt och hata engelsmän.
När slakten var över och summerad – drygt nio miljoner döda – ångrade han hathymnen.
Dikten återgav ju bara de stämningar som fanns då, och inte var det meningen att den skulle tas på allvar, förklarade han.
Ångerfyllda tyskar sköt nu ifrån sig sin egen skuld för allt detta dödande och hat på bland annat Lissauer. 1918 ville de inte kännas vid vare sig honom eller hans dikt – som de höjt till skyarna 1914. Tidningar tryckte inte längre hans dikter, de gamla vännerna tittade åt ett annat håll när de möttes.
Han dog bortglömd i Wien 1937, bara några månader innan en annan uppviglare med sin armé invaderade Österrike, en skicklig uppviglare som den här gången fick tyskarna att hata judar.
Som Ernst Lissauer.
