Martin Klepke: Vart tog klassfrågan vägen?

Tro inget annat, Miljöpartiet är också ett feministiskt parti.

Det var det tydliga budskapet i Åsa Romsons tal i Almedalen på onsdagen.

Men allt tal om klass försvann någonstans på vägen.

Går vi tillbaka i historien fanns en gång en liknande men motsatt oförmåga att väga samman klass och kön även hos arbetarrörelsen. Dess företrädare hade beklämmande svårt att inse att kampen för rättvisa inte bara kunde eller skulle ske på männens villkor.

Långsamt och gradvis har ändå jämställdhet mellan könen alltmer lyfts in i LO:s och arbetarrörelsens kamp.

Om man ska döma efter Åsa Romsons tal är Miljöpartiet nu på väg att tvärtom fasa ut begreppet klass i takt med att partiet genomför sin remake till feministiskt parti.

Romson talar om för åhörarna att unga tjejer blir kraftigt eftersatta i dagens skola.

Men vilka tjejer är det Romson talar om?

Det är främst arbetarklassens döttrar som halkat efter i Björklunds skola.

Skillnaden i resultat beroende på klasstillhörighet har ökat betydligt mer än skillnaden mellan kön visade nyligen den omtalade Pisastudien över skolelevers kunskaper. De barn som kommer från arbetarhem, eller socioekonomiskt utsatta hem som det heter i statistiken, har backat allra mest i resultaten jämfört med barn från mer välsituerade hem. Och av könen är det för övrigt killarna som har rasat mest.

Vidare frågar Romson retoriskt varför mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska gå före kvinnor och barn som åker kollektivt.

Nu vet alla som åker tunnelbana, spårvagn eller buss på tidiga morgnar att där sitter även mängder av män.

Men vilka män, som morgontrötta intar kollektivtrafikens sitsar, är det som Romson här undviker att prata om?

Det är arbetarklassens män.

Om Romson ger sig ut i verkligheten ser hon att dessa män förbluffande sällan återfinns sittande ensamma i en stadsjeep på väg till jobbet.

LO-yrkens anställda, vare sig de är på väg till vårdjobb, postutdelning, arbete i kaffebarer eller industrin, och vare sig det är män eller kvinnor, är basen bland våra kollektivt resande.

Och så mycket mer blev inte sagt av Åsa Romson. Förutom några ord om Östersjön och att klimatet också mår bra av en feministisk politik sades inte mycket om partiets kärnfråga miljön.

Men jämställdhet och feminism är för viktiga frågor för att de ska låta sig kastas in i panikartade tal i Almedalen.

Politik har alltför länge drivits på männens villkor, där kampen för jämställdhet mellan könen har underordnats kampen för jämlikhet mellan klasser.

Miljöpartiet gör genom Romsons tal det omvända misstaget att inte se till klass när det gäller såväl jämställdhet som jämlikhet.

Partiet borde använda de drygt två månaderna fram till valet att revidera Romsons almedalstal så att det mer överensstämmer med verkligheten.