På rätt spår efter strejken

De strejkade för att minska otryggheten och fann på köpet en starkare sammanhållning och bättre självförtroende.

Arbetets reporter Göran Jacobsson åker tåg i Skåne och pejlar stämningarna efter den stora tågstrejken som fick massivt stöd från allmänheten och från alla LO-förbund.

Tåget till Köpenhamn går 8.47 från Karlskrona. Det är en vecka sedan tågstrejken slutade. Det är Agne Andersson som kör tåget och Kerstin Wendéll är tågvärd.

– God morgon och välkommen ombord, säger Kerstin Wendéll i tågets högtalarsystem.

Båda tycker det är roligt att börja jobba igen.

– Det var ok att strejka. Många kom och var trevliga och vi fick blommor, berättar Agne Andersson.

– Passagerarna är glada för att vi är tillbaka och även om strejken krånglade till för dem så förstod de oss, säger Kerstin Wendéll.

Tåget stannar redan efter tre minuter i Bergåsa och fortsätter sedan mot Ronneby. Tåget är hundra meter långt och kör i 70 kilometer i timmen på den här sträckan.

Båda två trivs med sina jobb. Han jobbade tidigare som brevbärare och hon arbetade på kontor i 27 år. Det enda hon ångrar är att hon inte bytte jobb tidigare. Jobbet är fritt och det är kul att träffa alla människor som åker med tåget, säger hon.

– Titta det är så vackert här, säger Kerstin Wendéll och pekar ut över gula böljande rapsfält.

–Vänta bara. I Sölvesborg är det så fint vid havet när vi kommer in på stationen.

På varje station kliver hon av tåget. Det är hon som håller reda på tiden. Varje dag måste hon ställa klockan och det är sekunderna som är det viktiga. Det duger inte att tåget går tio sekunder för tidigt eller 15 sekunder för sent. På sekunden ger hon lokföraren signal att det är dags att stänga dörrarna och åka.

–Det var så hemskt när arbetsgivarna under strejken sa att vi bara jobbar 28 timmar i veckan. Det är ju inte sant. Det är nästan ett hån mot oss, säger hon.

Idag är hennes pass inte så långt, men hon började tidigt. Hon gick upp klockan halv tre på morgonen hemma i Kristianstad och började jobba kvart i fem i Hässleholm. Hon visar sitt arbetsschema och säger att det blir en tuff sommar. Vid fyra tillfällen under juli har hon fyra långa sammanhängande pass. Det börjar med en elva timmar lång arbetsdag med övernattning och dagen därpå börjar hon strax före fem. Under de tre följande dagarna arbetar hon mer än nio timmars arbete varje dag.

– Sådana dagar hinner man bara äta något efter jobb och sen får man gå lägga sig.

I Bräkne-Hoby kliver Kirsten Callinggård på. Hon är inköpschef hos en livsmedelsgrossist och pendlar till jobbet i Hässleholm. För henne var det besvärligt att ta sig till jobbet under strejken.

–Jag är glad att det är över, men jag förstår dem som strejkade.

Hon tycker det är fel att lägsta pris ska vinna vid upphandling och hon vill att det ska finnas ”social responsibility”. Dessutom vill hon att järnvägen ska återförstatligas för att den är så viktig och för att det ska bli ordning på järnvägstrafiken.

Strejken slutade när både fack och arbetsgivare sa ja till ett bud från medlarna. Den nya överenskommelsen innehåller både regler för det centrala avtalet och för det lokala avtalet med Veolia Transport som har entreprenaden på att köra Öresundståg.

Det nya i det centrala avtalet är att de timanställdas lön höjs från ingångslön till genomsnittslönen i varje yrkesgrupp och fack och arbetsgivare är överens om att fasta jobb på heltid ska vara det huvudsakliga anställningssättet. Lokalt införs begränsningar som betyder att timanställda bara får göra 5 procent av arbetet och deltidsanställda får göra lika stor andel av produktionen. Dessutom ska fack och arbetsgivare se till att göra effektiva scheman.

–Det nya avtalet betyder inte så mycket för mig som fastanställd, men det är viktigt för mina kollegor. Och jag har barn och jag vill att de ska kunna få fasta jobb, säger Agne Andersson.

Och Kerstin Wendéll fortsätter:

–Jag trodde aldrig att vår strejk skulle få sådant genomslag och bli så stor. Sympativarslen var positiva och visar väl att andra har samma problem som vi. Risken är att det blir ett samhälle utan fasta jobb och där man får vara orolig hela tiden.

Elin Hultgren är på väg till Malmö tillsammans med sin lillasyster Wilma. Elin sitter och pluggar på tåget. Hon ska bli gymnasielärare i religion och svenska.

–Det var bra att strejken genomfördes så att de anställda får bättre villkor.

Tåget rullar ut från stationen i Bromölla. Kerstin Wendéll går igenom tåget för att kolla biljetterna.

–Nya resande, säger hon.

 

I Kristianstad kopplar Agne Andersson och Kerstin Wendéll på ytterligare ett tågsätt. Jens Kvist Christensen avlöser Agne Andersson på förarplatsen. Jens Kvist Christensen är ordförande i fackklubben för de anställda på Öresundståg.

Han skrattar och är på gott humör. Den 18 minuter långa körningen mellan Kristianstad och Hässleholm är det sista han gör på dagens arbetspass.

–När vi kom tillbaka hälsade passagerarna oss välkomna. Det brukar ju vara vi som välkomnar dem.

Fackordföranden säger att strejken var en snabbkurs i samarbete och den stärkte de strejkande lokförarnas och tågvärdarnas självkänsla. Det tror han är bra för jobbet.

–Folk går med rakare rygg nu och det är bra för framtiden. Servicen blir bättre och likadant med arbetsmiljön. Jag tror dessutom att det har betydelse för hot och våld på tågen. Med större självkänsla är vi bättre på att prata med passagerarna, säger Jens Kvist Christensen.

Under strejken lärde folk känna varandra mycket mer än tidigare, säger Christensen, och han uppfattar det som att de som deltog i konflikten i större utsträckning börjar se sig som arbetare och en del av en klass, som man inte gjort tidigare.

–Det skapas en annan värdegrund. Jag tror att folk kommer uppskatta den sociala gemenskapen mera och inte alltid se till att tjäna så mycket extra pengar som möjligt.

På den här sträckan går det betydligt fortare. På en raksträckan kör det långa tåget 160 kilometer i timmen. Strax före stationen i Hässleholm svänger rälsen i en skarp vänsterkurva. Tåget gnisslar sig långsamt  genom kurvan. Mitt på perrongen vinkar den avlösande tågvärden och i slutet av perrongen väntar en lokförare på att byta av Jens Kvist Christensen.

Både han och Kerstin Wendéll slutar sina arbetspass i Hässleholm.

Jens Kvist Christensen berättar att många hört av sig från andra fack och Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har uttryckt sitt stöd.

–Strejken och det nya avtalet är en halv seger. Nu gäller det att genomföra det nya och det verkar besvärligt, säger han.

Klubbstyrelsen har inte kunnat träffas, eftersom det inte varit möjligt att ta ut facklig tid. Arbetsgivaren Veolia har meddelat att produktionen inte tillåter att de jobbar fackligt. De tycker Jens Kvist Christensen låter mycket konstigt, eftersom 252 av de anställda på Öresundståg är uppsagda på grund av arbetsbrist. Det var varslet och Veolias avsikt att återanställa en del av de uppsagda på deltid och som timanställda som satte igång konflikten.

Varslet ligger kvar och nu i veckan ska fack och företag förhandla om uppsägningslistorna. Fackordföranden oroar sig fortfarande för att folk ska sägas upp och komma tillbaka med sämre anställningsförhållanden.

–Dessutom är vi ledsna över tjänstemannafacket ST:s agerande. De deltog inte i strejken och nu kritiserar de vår uppgörelse.

Men framför allt ser han strejken som en stor framgång och det tycker han att den varit även om facket inte hade fått igenom några förbättringar, eftersom strejken gjorde att många fick upp ögonen för de timanställdas situation.

– Nu gick det ju mycket bra. Vi kompromissade inte ens utan fick som vi ville tycker jag.

Dessutom säger han att strejken stärkt facket. Klubben har fått sex nya kontaktombud. Och nu vill han berätta för andra om erfarenheterna från strejken. Och förbereda Seko-klubben på Öresundståg för sympatiåtgärder.

– Jag tror andra fackförbund kommer ta samma kamp. Detr är aktuellt och bra att hålla liv i kampen.

Jens Kvist Christensen berättar att folk är stolta över att ha varit med i strejken och nu ska facket trycka tröjor med texten. Jag var med i den stora tågstrejken 2014. Det finns även planer på att göra tröjor för passagerare som stött stridsåtgärden och för dem som deltagit i sympatiåtgärder.

Mikael Danielsson är områdeschef på Veolia Transport. Han är på semester och på hans plats sitter just nu Linda Walmeus, som i vanliga fall är driftchef.

Hon konstaterar att strejk är en del av spelet på arbetsmarknaden.

– Jag har svårt att värdera resultatet. Vi har ett stort arbete framför oss. Det nya ska bearbetas för att kunna bli verklighet, säger hon.

Och hon tänker sig att det nya avtalet kommer att slå igenom först i mitten på december då tidtabellen ska bytas. Hon ser de nya avtalsskrivningarna som en ram för arbetet med arbetsschemana för den nya tidtabellen.

– Jag tror att det kommer bli fler fast anställda och jag tror att den lokala begränsningen av andelen tim- och deltidsanställda kommer att få större betydelse än den centralt avtalade regeln om höjd lön för de timanställda, säger hon.

Linda Walmeus tycker en del av den nya överenskommelsen är konstig, i synnerhet delen om att timanställda som kallas in med mindre än 48 timmars varsel ska kosta 6 procent mer för företaget.

– Det är ologiskt. Timanställda finns för att lösa vakanser som uppstår med kort varsel.

Och hon tror dessutom att den lokala begränsningen av tim- och deltidsanställda påverkar varslet om uppsägningar. Dessutom berättar hon att en del sagt upp sig själva efter varslet. Hon tror därför att antalet som behöver sägas upp blir lägre än de 252 som omfattas i februari.

På frågan om hur stämningen är efter strejken svarar hon efter en stunds eftertanke:

– Stämningen är ganska neutral och lite avvaktande. Strejken blev en ventil och ett utlopp för sådant som legat och pyrt.