Överflödet tröttnar ut

Jag sitter vid en uteservering intill Lunds gågata och läser Gunilla Brodrejs nya bok Shopstop om författarens ett år långa shoppinguppehåll. Till det, en kall hallonsmoothie med ingefära. Här i Lunds centrum är det lätt att unna sig en smoothie. Annat blir allt svårare. En efter en stänger butikerna igen. De förpassas till köptemplet utanför staden – Nova Lund, dit folk vallfärdar om helgerna.

Så jag fikashoppar. Det är en shopping som inte omfattas av Gunilla Brodrejs så kallade shopstop. Mat tillhör undantagen. Ändå är mat lika mycket en identitetsmarkör och sätt att förnya sig som kläder eller inredningsdetaljer. Det är ingen slump att jag sitter här och dricker smoothie med ingefära på stans enda cafékedja med miljöprofil. All konsumtion, liksom konsumtionskritik i sig, säger något om individen.

Det är vad som gör shopping så tilltalande för så många.

Att ställa sig utanför allt detta är ingen liten sak. Men så är mat inte heller det enda undantaget i Brodrejs projekt. Hon har en hel lista: drivmedel, färdmedel, underhåll, underhållning. Shopstop-året är ett projekt med tydliga regler. Jag uppfattar det däremot inte som ett miljöprojekt. Om det var ett sådant hade ju knappast driv- och färdmedel som bensin och flygbiljetter varit undantagna. Brodrej nämner hur tidsödande det är att åka tåg. Om det handlar om stora avstånd, javisst. Men hon flyger från Stockholm till Malmö.

I stället tror jag att projektet, som skildras genom dagboksanteckningar, intervjuer och kortare analyser, handlar om att vinna tid och lycka genom omprioriteringar. Det är en kritik mot materialistiska värderingar. Som hastigast berör hon även villkoren för de anställda i sweatshops och konsumenters ansvar för deras arbetsvillkor. Men hon är samtidigt kritisk mot att handla begagnat eftersom det tillfredsställer samma sug.

Det är lite som att knarka Hemnet. Det tar aldrig slut.

Och det är svårt att värja sig. redan på dag 25 fuskar Gunilla Brodrej. Hon kliver in i en exklusiv skidbutik på Kungsgatan i Stockholm och köper utrustning. Detta var ”nödvändigt” – det gick inte att låna, hyra? – eftersom Brodrej ska åka Tjejvasan. Begränsningen ligger i att det enbart handlar om skidor, pjäxor och valla. Resten får hon leta efter i det egna förrådet.

Men det gör inte så mycket, för väl på plats hittar hon ett par proffsvantar i snön. Någon har tappat sina men Brodrej lämnar inte in dem. Hon tar dem! De värmer. Vid ett annat tillfälle stjäl hon direkt ur en hittegodslåda. Själv säger författaren att hennes projekt beskrivs som moraliserande av andra. Men om det är en moralisk handling att avstå från att köpa nya materiella saker borde man förstås också avstå från att stjäla dem. Det tillfredsställer ju samma längtan. Och tänker hon alls på den som tappat sina vantar?

Shopstop är lika mycket en inblick i Stockholms ”bildade medelklass”, ett uttryck Brodrej själv använder, som det är en rapport från ett shoppingcelibat. Vid något tillfälle jämför hon sig själv, raljerande och obekvämt, med Lady Grantham och ja – detta är på sina sätt Downton Abbey i modern tappning. Här finns lyxen: i de första dagboksanteckningarna gödslar Brodrej med otaliga varumärken, något hon själv senare noterar. Hon duckar Whyreds outlet och belönar sig med dyrt bröd, kollegan Nina frestar med rean på Desigual. Dyra ostar, resor, gott vin. Här finns omsorg till salu: Brodrej saknar under shopstoppet provrummets intimitet och relationen till expediten på Twilfit. Enligt Brodrej har ”folk” en personlig relation till en skomakare. Ja, hon skriver så: ”Folk talat gärna varmt för ’sina’ skomakare.” Själv lämnar hon inte bara skor till skomakare utan också kläder till skräddare.

Det är en lyx, långtifrån alla har råd att köpa kläder och skor som håller för lagning.  Eller ens råd att låta någon annan göra jobbet. Samtidigt krävs det här en förändring, och det inte bara på individnivå. Det är knappast hållbart att butikerna svämmar över av billiga kläder och prylar av dålig kvalitet.

Konsumtion är klurigt. Det går inte att sätta upp generella regler. Medan en del hade förtjänat att unna sig hade andra mått bra av att skära ned på inköpen. En radikal handling – eller radikalt projekt, om man så vill – är att endast köpa det man behöver, utifrån väldigt grundläggande behov. Men då kallas det kanske inte för shopping? ”Man handlar ju inte främst för att man behöver”, säger Lisa Larsson, VD för Handelns utredningsinstitut, till Gunilla Brodrej.

Överflödet tröttnar ut. Fler än Brodrej gör motstånd. Projekten, som svenska Crop100 som gått ut på att minska antalet prylar under en period, handlar däremot mer om riktning än om utgångspunkt. Är det verkligen enkelt leverne att göra sig av med en Samsung Galaxy när man har en iPhone? Att köpstoppa när man har garderoben full med kläder? Ännu viktigare, köpstopp och enkelhet är långtifrån alltid ett val. En persons projekt är någon annans vardag.

Det går inte att komma ifrån att detta är en bok om shopstop utifrån ett priviligierat perspektiv. Brodrej konstaterar själv att hennes hus i villaförorten utanför Stockholm inte är något märkvärdigt alls – ”högt belånat”. Hennes grannar åker på shoppingresor till New York. Och när Gunilla Brodrej inte längre strosar på shoppinggatorna ser hon ett annat Stockholm: restauranger, fik, hotellbarer, bibliotek, museer, teatrar, konserthus, bagerier, saluhallen, tebutiker, friluftsområdena.

Tillväxtivrarna behöver inte oroa sig. Författaren lägger lika mycket pengar som förut, nu på mat, nöjen, vin. Hennes ”shopstop” är snarare en omfördelning än ett avbrott. Samtidigt känns det fel, så typiskt, att kritisera Gunilla Brodrej för att hon inte gör allt när hon faktiskt gör något.

Problemet är snarare att Shopstop inte tillför särskilt mycket till debatten. Idén är inte på något sätt unik – köpstoppet som personligt och politiskt projekt har skildrats många gånger förut i såväl bok- som bloggform. Men som Gunilla Brodrej själv konstaterar: de som har privilegiet att ändra livsstil borde också göra det. Det handlar om insikten. Att den radikala konsumtionskritiken på detta sätt trängt in till delar av villaförorten är därför stort, mycket stort. Sorglig är samtidigt insikten att den blivit till – eller kanske hela tiden var? – ett privilegium i sig.

Ellen Albertsdóttir