Hur många gånger kan en skriva om oss, utan att någonsin egentligen skriva om oss? Hur många siffror, staplar och rubriker ska berätta historien om oss, där vi förblir osynliga?
Under några veckor har jag både läst om hur vårdens kvinnor är de med högst sjukfrånvaro och hur antalet sjukdagar ökar för samtliga kvinnodominerade yrkeskategorier i landstinget där jag jobbar. Om deltidsarbetande kvinnor som inte ska förvänta sig mer än ett liv som fattigpensionär. Om sommarsemestrar som ställs in och om förväntat vårdkaos.
Texterna flimrar förbi. Framför mina ögon flimrar jag själv och mina kollegor.
Jag undrar vad som dansar framför era.
Ser hur kollegan, bara några år äldre än mig, haltar i korridoren. Hennes höft protesterar vid varje steg. Hon äter värktabletter och får magsår och äter medicin mot det med. Allt fler av mina kollegor bär handledsskydd – i femton år har de burit och vänt och släpat. Tusen sängar ska bäddas. Tvättsäckar slängas. Människor ska ha hjälp att vända sig, sätta sig, tvätta sig. På natten vaknar vi av att ryggen värker. Första gången var för fyra år sedan, när jag hade jobbat i ett år. Att försöka vara en annan människas ben och stolthet mellan sängen och toaletten är ibland mer än vad en 23-årings kropp orkar med.
Jag hör hur pensionsexperter ber oss jobba heltid. Annars har vi dömt oss själva till ett öde som fattigpensionärer. Vi skrattar snett när vi hör det. Som om de här kropparna ska orka både arbetet och hemmet och barnen och föräldrarna som hemtjänsten inte hinner med. Men när vi läser vidare vet vi att vi är avslöjade. I anonyma enkäter skrattar vi inte längre. Där är vi de som oroar oss mest av alla för den kommande pensionen.
Och sommaren. Den eviga sommarkrisen. Det stormar en stund i ledartexter och ibland på nyhetsplats. Men på golvet är allt sig likt. Varje år. Listor om vilka pass det fattas personal på sitter i personalrummet. Det kommer mejl med uppmaningar om att hjälpas åt att ro den här sommaren i land. Några ställer in sin semester helt. Vi andra står med kalender och pusslar och skriver upp oss på listan. Det kommer nya mejl, med peppande uppmaningar om att vi snart är i hamn. Av de åttio eller tvåhundra eller femhundra luckorna, är det bara tjugo eller sextio eller hundra kvar nu, när sommaren börjar.
Jag läser texterna om oss. Krassa siffror. Staplar. Ibland ett citat från en direktör eller från någon på golvet.
Jag tänker på vad som dansar framför era ögon när ni läser.
Jag vill att ni ska se det som vi vet. Att varje siffra bär ett namn. Zarah. Senait. Kia. Lena. Marwa. Mayvor. Saga. Helena. Karin. Fida. Camilla. En kropp som går sönder. En dröm om att vara mer än fattig och orolig när vi jobbat klart. En sommarlängtan bortom underbemanning och uppmaningar att jobba mer än heltid.
Jag tänker att det är det minsta att begära. Att få synas. Att få vara kött och blod. Att få vara människa i stället för en siffra i debatten.
