Veckans Krimi: Lyndsay Faye

Lyndsay Faye skriver historisk krimi om – ja, det kan t o m kännas som om hon skriver från – New York vid mitten av 1800-talet. Hur mycket är sant i hennes romaner? ”Allt”, menar Faye. Eller åtminstone: ”Nästan allt.”

I New Yorks gudar (2012) – hennes första historiska krimi om de bebyggda södra delarna av Manhattan med vissa utflykter till landsbygden och den stora skogen ovanför – var året 1845. Uppföljaren eller snarare fortsättningen Tiga är guld (2014; bägge utgivna av Norstedts och översatta av Jessica Hallén) startar den 14 februari 1846.

Huvudpersonen heter fortfarande Timothy Wilde, så kallad ”kopparstjärna” med nummer 107 i New Yorks första poliskår. Ett New York – eller Manhattan – som då alltså var en liten stad jämfört med idag och där ordet fattigdom inte räcker till för att beskriva livsvillkoren. Där rådde så stor nöd och misär att Lyndsay Fayes skildringar av Manhattan, New York både av andra och mig har jämförts med Charles Dickens berättelser om/från 1800-talets London.

Det är rätt men ändå inte riktigt rätt. För innan dess var Sir Arthur Conan Doyle, mästerdetektiven Sherlock Holmes och doktor John Watson. Romanförfattaren Lindsay Faye debuterade med Sherlock Holmes-pastischen Dust and Shadow: an Account of the Ripper Killings by Dr. John H Watson (2009; inte översatt till svenska).

”Det var pappa”, skriver hon i vår mejlkonversation. ”Han introducerade mig för Sherlock Holmes-böckerna när jag hade läst ut alla barndeckare. Då var jag ungefär 10 år. Jag är en av de där udda människorna som började läsa Sherlock Holmes och aldrig kunde sluta. Jag älskar personerna, atmosfären och inte minst det kristallklara och briljant effektiva språket.”

Och sen flyttade du över ditt intresse för historisk krimi till New York?

”Ja, för jag bor här.” (Närmare bestämt sen 2006 då Lyndsay Faye flyttade till New York för att söka arbete som skådespelerska.)

”Jag var ju Sherlockian sen länge och att imitera en av alla tiders största deckarförfattare var en fantastisk träning i att skriva en bra thriller. Däremot hade jag ingen kunskap om Jack the Ripper, som min Sherlock Holmes-bok handlar om, så det gav mig också möjligheten att lära mig att göra grundlig historisk research.”

”New York Police Departement är legendariska på det sättet att det har gjorts så många berättelser om dem: Hollywood-filmer, TV-serier och kriminalromaner. Många som aldrig varit i New York tittar på TV-serier om New York-polisen. Men jag hade aldrig sett eller läst en berättelse från dag ett – om den allra första polisen i New York. Jag ville lära mig hur en sådan beryktad – och ökänd – poliskår hade uppstått. Så jag började skriva New York-polisens historia från allra första början.”

Du skildrar något helt annat än dagens Manhattan: en stad som är så liten att den snarare var en plats där människor samlats, en liten stad men med många fattiga invånare. Hur autentisk är din skildring av Manhattan i mitten av 1800-talet.

”Manhattan var absolut en stad redan på den tiden som jag skriver om – bara en mindre stad. Ovanför, säg, 30:e gatan fanns endast landsbygd och små byar men den södra spetsen var en blomstrande stad med stark sjöfartsekonomi, aktiemarknad, banker, industrier och så vidare.”

”Beskrivningen av tiden och staden är så exakt och noggrann som jag förmår. Jag läser dagstidningar från hela det året som jag ska skriva om. Jag studerar ett stort antal dagböcker, politiska skrifter och polisprotokoll. När jag beskriver gator, dagliga händelser och ljud så har jag hämtat allt från dåtida rapporter om livet på Manhattan.”

”Förresten, det finns många, många fattiga människor också i dagens New York.”

Vad du säger är alltså att du skriver helt – eller nästan helt – autentiska polisromaner om Manhattan, New York i mitten av 1800-talet? Allt som händer inte bara kunde ha hänt utan har verkligen hänt…

”Som jag nämner i böckernas historiska efterord så har det allra mesta som händer i böckerna också hänt i verkligheten. Berättelsen om Eliza Rafferty och hennes barn i New Yorks gudar är en sann historia, liksom historien om de fria svarta syskonens försök att undkomma slavfångare genom att bege sig till New York. Det enda jag gjorde var att byta ut de bägge systrarna mot två bröder.”

I din nya roman Tiga är guld kommer mrs Lucy Adams till kopparstjärnan Timothy Wilde och anmäler att hennes syster och son är försvunna. De har – liksom i filmen ”12 Years a Slave”, baserad på Solomon Northups självbiografi – kidnappats av slavfångare.

Hur känt är detta – i och utanför USA, t ex i Sverige? Att sydstaterna hade svarta slavar – ja, det vet alla. Men att det under samma tid fanns fria svarta – ”free negro”, ”free black” eller ”free people of color” – i nordstaterna?

”I USA är alla medvetna om detta – att afrikan-amerikanerna levde som fria människor i nord men var slavar i syd. Det amerikanska inbördeskriget startade på grund av just detta. I tiden före inbördeskriget fanns något som kallades ”The Underground Railroad”: ett nätverk med hemliga vägar och säkra hus för att smuggla befriade slavar från syd till säkerheten i de fria staterna i nord och – ännu säkrare – till Kanada.”

Dagens USA beskrivs – åtminstone i Sverige – som en smältdegel där olika sorters människor lever tillsammans eller åtminstone sida vid sida. Dina romaner visar istället på alla de motsättningar som tydligen fanns i 1800-talets New York. Svarta må leva som ”free black people” men de behandlas ändå inte som jämlikar, inte som vita människor. Det finns också religionsmotsättningar bland den vita befolkningen. Inte ens irländare som nyligen anlänt till Amerika accepteras av andra generationens irländare, riktiga amerikaner fast med irländskt ursprung. När började Amerika/USA bli en smältdegel?

“Det här är en lika fascinerande som bra fråga med svaret: Amerika är inte en smältdegel, inte heller idag. Amerika är en blandsallad. Vi är fortfarande rasister gentemot svarta (se bara den senaste Donald Sterling-skandalen), och nu har vi blivit rasistiska också mot muslimer (efter 9/11) och mexikaner (eftersom de invandrar illegalt över gränsen till vårt land) och en mängd andra folk.”

(Donald Sterling, ägare av basketklubben Los Angeles Clippers, har de senaste åren gjort flera rasistiska uttalanden om svarta, både basketspelare och andra.)

“Lever alla sorters människor sida vid sida i USA? Ja, det gör de. Och på platser som New York City kan de leva mycket lyckligt ihop. Men i andra delar av landet, även i storstäder, är människors fördomar mot varandra ett mycket stort problem.”

”Och ja, vita människors fördomar mot andra vita människor är en väsentlig del av 1800-talets amerikanska historia. De nybyggare – pilgrimerna – som först slog sig ner i Amerika (och stal landet från indianerna) var protestanter som flydde hit, eftersom de i Europa hade blivit förföljda av katolikerna. Det är anledningen till att de religiösa motsättningarna fått en så stor plats i mina romaner – och i den amerikanska historien.”

Din polishjälte då, Timothy Wilde, som har större känsla för rättvisa och hur en polis bör vara än andra kopparstjärnor. Hur autentisk är han? Kunde han ha funnits eller fanns han t o m?

”Det hoppas jag verkligen, eller så har jag gjort ett dåligt jobb! Han är en fiktiv person men jag har försökt att få honom att bli så verklig som möjligt. Dessutom är romanernas polischef, George Washington Matsell, inte ett påhitt av mig utan han var – också i verkligheten – New York Police Departments första chef, en position som han hade under många år.

”George Washington Matsell skrev en ordbok med kriminell slang och jag har använt mig av den för att få dialogerna mer autentiska. Genom att studera hans liv har jag lärt mig mycket om tidigt polisarbete.”

Till sist: Du är medlem i något som kallas Baker Street Babes, vad är det?

”The Baker Street Babes är en podcast där elva kvinnor pratar om Sherlock Holmes! Det kan handla om författare, skådespelare, olika arrangemang som är på gång, allt som vi får lust att prata om. Vi har hela 40 000 följare på tumblr och twitter och vi älskar att chatta om vår favoritdetektiv!”

Bengt Eriksson