Avskedskrönika

Grundidén med kulturen är att den ska vara drabbande. En ska ramla av stolen en sitter på. Och till det behövs förberedelse. Övning.

Sen finns det en massa kulturgrejer som bara fungerar bekräftande för de allra flesta. Som Abraham Lincoln lär ha sagt i nåt sammanhang: ”People who like this sort of thing will find the sort of thing they like.”

Men det där är bara en ram, en prålig byggnad.

Det viktiga är själva det oväntade mötet. Som inte alls behöver betyda att en svimmar. Stolsavramlandet kanske bara handlar om att en börjar fundera.

(Eftersom en kulturredaktör bestämmer till och med över språket har jag på sistone börjat skriva ”en” i stället för ”man” som generiskt pronomen.

Det är inte jättesnyggt. Men det sätter igång tankarna i feministisk riktning och berikar vilket ämne som helst. Allt blir lite farligare.)

Att bli drabbad är nånting personligt. Och lite hemligt. En kanske inte märker det själv först ens. Men det är det som är målet. Att så många som möjligt ska drabbas av nånting, på förhand okänt vad.

Kulturjournalistik blir då en förberedelse till olika möjliga drabbningar. Nånting kommer att hända nån. Kanske.

Eller nån berättar om nånting som drabbat hen. Kanske inte blommigt sjävbiografiskt, men det märks i stilen, i fundersamheten – kanske till och med i form av invändningar.

Den berättelsen bidrar sen i sin tur till den större berättelsen om drabbandet. Det sker en kollektiv ackumulering som skapar en individuell förväntan.

Och alla har vi väl varit med om att låtsas bli drabbade. När den stora stjärnan eller tänkaren kommer till stan och biljetterna kanske går lös på flera hundra. Det kan ta många år innan den medelmåttiga upplevelsen sjunker tillbaka ner i glömskan där den hör hemma.

Medan å andra sidan ett minne kan växa med åren, en diktrad som gror som ett frö. En tanke som dyker upp. Härom dan för mig till exempel, efter flera år, Chantal Mouffe som i en bisats skrivit att högerextremismen inte ska bekämpas av etiska utan av politiska skäl – därför att den gör politiken omöjlig.

Kanske hade polletten trillat ner till slut och därför blev tanken medveten.

Och ja, ifall nån undrar, jag tänker stanna kvar i arbetarlitteraturen och samhällsdebatten när jag nu blir frilans. Det är där det händer grejer.