Lärlingsjobb och praktikplatser är EU:s vapen mot ungdomsarbetslösheten. Det känns lite orättvist.
Mitt första sommarjobb var i landstingets kök i Hedemora. Jag skulle fylla 17 år. Känslan av att gå till Arbetsförmedlingen, hitta jobbannonserna, fylla i blanketterna som jag tror fanns förtryckta, och få svaret: Välkommen på utbildningsdag, arbetsschema bifogat. En ny värld vecklade ut sig ur kuvertet.
Jag minns den första helgen när bemanningen var jag och två jämnåriga. Uppgift: laga till halvfabrikatet och leverera i aluminiumvagnarna ut till avdelningarna.
Och jag minns en dag inte så himla mycket längre fram när vi stod med en påse risgryn och ett stort elektriskt kokkärl och undrade hur vi skulle få till en gröt till 100 personer. Ingen i 16-årsgänget hade ens kokat havregrynsgröt förr.
Lösningen blev att ringa mamma. Som inte heller var van vid de dimensionerna. Men det gick. Steg-för-steginstruktionerna funkade, också i stor skala.
En gång vet jag att avdelningspersonalen protesterade. Vällingen måste vara fastare än vad som stod på paketet, visste vi inte det? Vi fick rycka ut i våra vita träskor med mer pulver i högsta hugg.
Annars flöt det på.
Vi tyckte ju också att vi hade en del smartare lösningar på hur arbetsuppgifterna skulle utföras. De äldre arbetskamraterna skakade på huvudet åt oss ibland, kladdmajor. Vi kunde bara titta på våra tidigare så vita landstingsdräkter och inse att vi nog satte snabbhet före noggrannhet, inte minst i disken där slevarna böjde vattenstrålen från handduschen i oväntade vinklar.
Alltså, jag kan ju inte hävda att det där var optimalt. Så här efteråt tänker jag förstås en del på våra bristande erfarenheter kontra det stora ansvaret.
Men ändå.
Det gav oss en jäkla känsla av att tillsammans klara det mesta.
Och jag tror inte att det bara var i forntiden som unga mådde bra av att vuxna trodde på dem och på att de faktiskt kan klara svåra uppgifter.
I lärares lönekriterier ingår hur bra de är på att ta till sig nyutbildade lärarkandidaters kunskaper. Det behöver inte alltid vara så att den som har mest erfarenheter har mest att lära ut.
Nyss hade jag själv en praktikant på jobbet, Vanja från årskurs 6. När jag hade tjatat i ett par dagar om alla mina erfarenheter och allt jag hade att lära ut tittade hon i min text på skärmen och gav lite förslag på förbättringar.
Alltså, ungdomar är smarta och fixar saker. Behöver inte evighetslånga praktikplatser. Eller särskilt anpassade kommunjobb med usel lön. Kanske blir det lite ändring om en ung person som Sara i artikeln intill börjar anställa. Förmodligen ser hon en annan potential än äldre rekryterare.
PS. För övrigt är jag stolt över att ha fått åtta av tio jobb genom Arbetsförmedlingens platsannonser. Demokratiaspekten i en officiell rekrytering är värd att värna om.
