Redo för jobb

Industrin skriker efter utbildade arbetare. Bristen kommer att öka. Efter kriser och uppsägningar är medelåldern hög på verkstadsgolvet. Stora pensionsavgångar väntar. Men 16-åringarna väljer bort industritekniskt program på gymnasiet.

Fredrik Carlsson, 19, är en av de sista avgångseleverna från Gnosjös renodlade industrigymnasium. Han har tackat nej till tre jobb redan innan skolan är slut.

Trots bra jobbchanser väljer allt fler 16-åringar bort yrkesprogrammen på gymnasiet. Industritekniskt program har rasat. Gnosjö, industriföretagandets Mecka, är inget undantag. I höst flyttar industrigymnasiet till Värnamo. Kvar finns det kommunala gymnasiet.

Fredrik Carlsson var skoltrött i nian och valde elprogrammet på gymnasiet. Efter ett år tänkte han om och började på industriprogrammet.

– När jag var ute och praktiserade blev jag sugen på att börja plugga igen.

Därför nobbade han tre jobb. Nu ska han plugga 3D-design på Campus Värnamo i två år.

– Jag har ingen aning om vad jag ska bli än. Allt är öppet. Det är lite kul, tycker han.

Nyligen var han med om sitt livs äventyr. I april kom han och kompisen Robin Gunnarsson tillbaka från en månads praktik på det svenska företaget Ufab i Shanghai. Kinaresan ingick i deras 15 veckors praktik.

Dessutom har skolan ordnat åtskilliga studiebesök på industrier. Industriarbetet ser inte ut riktigt som Fredrik Carlsson hade väntat sig.

– Jag trodde att jobbet skulle vara tyngre och skitigare. Det finns sådant också, men oftast är det varken tungt eller skitigt. Du styr stängda maskiner som tillverkar detaljer och du måste tänka själv, konstaterar han.

Han har fått in en fot både här och där. Ett par kvällar i veckan jobbar han extra på ett metallgjuteri. I sommar jobbar han på ett annat industriföretag.

Industritekniskt program leder till jobb. Det säger både skolfolk, företagare och fack.

Ändå har friskolan Lichron bara 25 elever på tre årskurser i Gnosjö. Majoriteten kommer från grannkommunerna. Kommunala GKC, Gnosjöandans kunskapscentrum, har 13 elever på tre årskurser. Båda skolorna är teknikcollege. Det är en sorts kvalitetsstämpel.
Elevantalet på GKC är en bottennotering, som bara över-, eller underträffas, av krisåren 2008 och 2009. Då tvärbromsade industrin i Gnosjö. På ett år, mellan april 2008 och april 2009, nästan femdubblades antalet arbetslösa i kommunen.

Före fordonskrisen var Gnosjö en oas av full sysselsättning med en arbetslöshet runt osannolika två procent. Nu har nivån permanentats runt sju procent, bara några tiondelar under riksgenomsnittet.
Annelie Borgström är arbetsmarknadsansvarig på IF Metalls avdelning i regionen.
– De enklaste jobben försvann, som plock- och packjobb. Många invandrare med dåliga kunskaper i svenska blev uppsagda. När de började i industrin behövdes inte så mycket språkkunskaper. Nu ska du kunna rapportera och göra dig förstådd i tal och skrift, konstaterar hon.
De enkla jobben kommer inte tillbaka i nästa högkonjunktur. De är borta för alltid.
– Många uppsagda slutar i fas 3. De skulle kunna komma tillbaka om de bara fick ta truckkort eller lära sig lite om CNC-maskiner. De har lång erfarenhet och korta utbildningar skulle räcka, men vi har ingen aktiv arbetsmarknadspolitik, säger Annelie Borgström.

Samtidigt skriker industrin efter folk. Utbildat folk. Det där sista har inte ens ungdomarna i industritäta Gnosjö klart för sig.
– Många tror att de kan få jobb oavsett vilket program de har gått på gymnasiet. Om du kommer från exempelvis samhällsprogrammet återstår bara de enkla jobben. Där konkurrerar du med väldigt många, säger Linda Fransson, vd för Gnosjö Automatsvarvning.
I ett par år hade Gnosjös unga chansen att tänka om efter gymnasiet. De som hade gått andra program kunde läsa in industriprogrammets yrkesdelar på åtta månader. Det kallades för yrkesåret. EU:s sociala fond bidrog med fem miljoner under 2012 och 2013.

Elvira Zahirovic, rektor på friskolan Lichron, Gnosjös renodlade industri­gymnasium, tycker att yrkesåret skulle behöva permanentas.
– Samtidigt blir det dyrt för samhället att skola om ungdomar som valt fel på gymnasiet. Varför kan vi inte få ungdomarna att välja rätt när de är 16 år? Hos oss får de jobb efter skolan, säger hon.
Lichron säljer datorstyrda CNC-maskiner och driver tre gymnasier. Skolorna är samtidigt utställningshallar. När en maskin säljs ersätts den av en ny. Eleverna får ständigt lära sig det senaste.
Där kan kommunala GKC inte konkurrera.
– Eleverna måste inte lära sig det senaste i skolan. De behöver grunderna. Sedan finns maskinerna ute på arbetsplatserna. De får lära sig det senaste när de är ute på praktik, säger Lars Nilsson, yrkeslärare på GKC.

”Om vi köper en maskin måste vi ha någon som kan köra den också”

Gnosjö Automatsvarvning sa upp fyra anställda krisåret 2009. 27 var kvar med samma lön som förut. Inget krisavtal tecknades.

– Vi fixar inte att förlora kompetens. Det är bättre att behålla och utbilda folk. Vi klarade det tack vare att vi hade haft några goda år, säger företagets vd Linda Fransson.

2009 var hennes mamma Solweig vd. Hon fick gå runt och prata med dem som blev av med jobbet. Det tog hårt. De uppsagda ”tyckte mer synd om mamma än om sig själva”, som Linda Fransson uttrycker det.

Alla fyra erbjöds återanställning när tiderna blev bättre. Två hittade nya jobb snabbt. De andra två är tillbaka. Det vände redan 2010. Året innan hade omsättningen nästan halverats till 31 miljoner och alla siffror var röda. Året därpå blev det 52 miljoner.
I år ska omsättningen upp till åtminstone 75 miljoner. Antalet anställda har ökat till 45.

– Det är jättetufft att hitta kompetens, men vi har gått från att aldrig ha några sökande till rätt många som söker operatörsjobb hos oss. Jag tror en av anledningarna är att vi behöll alla operatörer och ställare under krisen. Ryktet har spritts att det är tryggt att vara anställd här, berättar Linda Fransson.

Hon har dottern Rut, sju veckor när vi ses i slutet på maj, med sig till jobbet. Storasyster Ewy, tre och ett halvt år, var med på fabriken tills hon blev 14 månader och började på dagis.

Själv är Linda uppvuxen på Gnosjö Automatsvarning. Föräldrarna Olle och Solweig köpte det dåvarande enmansföretaget 1974. De var ändå på jobbet jämt, så de köpte våningssängar och flyttade tvättmaskinen till jobbet. Linda och hennes syster Anna sov i ett kontorsrum i ett par omgångar, som längst i fem år.

– Det var självklart. I början hade vi ett hus i Gnosjö, men vi var aldrig där. Pappa fick ta in sommarjobbare som klippte gräset för att inte grannarna skulle klaga. Därför tycker jag inte att det här är så märkvärdigt, säger Linda Fransson och tar upp Rut ur vagnen.

Hon var mammaledig i april. I maj kom hon tillbaka till jobbet.

Systrarna är majoritetsägare. Generationsskiftet klarades av redan på 80-talet. Fortfarande är båda generationerna engagerade i företaget. Linda Fransson tog över som vd 2012.

Kunderna finns i verkstadsindustrin, framför allt bilindustrin. Företaget automatsvarvar komplexa detaljer i stora serier på minst en miljon. Kraven på precision, kvalitet och renhet är högt ställda.

– Spjutspetsteknik, säger Linda Fransson.

Företaget tillverkar delar till fyrhjulsdrift. De sitter i nästan alla europeiska bilmärken. Andra exempel är ljushållare till ljusstakar från Orrefors och lager till SKF.

Det finns många medelstora verkstadsföretag i Gnosjö. Mer än halva befolkningen jobbar i industrin, men bara 14 elever går ut från det industritekniska programmet på gymnasiet i år. Många slåss om dem.

Bristen på yrkesfolk gör att företagen tvingas nobba beställningar.

– Vi skulle kunna köra våra maskiner dygnet runt sju dagar i veckan. Det gör kineserna. Det är dem, och de bästa européerna, som vi konkurrerar med. Som mest går sju av våra 30 maskiner på nätterna utan övervakning. I värsta fall har de producerat skrot. Det är en kalkylerad risk, konstaterar Linda Fransson.

Företaget investerade nästan 50 miljoner förra året. Omsättningen var 68 miljoner. Ett nytt avtal innebär nya investeringar för 30 miljoner.

– Det kan tyckas galet, men vi tror på framtiden. Om vi köper en maskin måste vi ha någon som kan köra den också, så det kommer att finnas jobb för yrkesfolk även i framtiden. Men automatiseringen kommer att fortsätta. Vi ska inte konkurrera med löner.