Foto: TT.

Österrikaren Ludvig Wittgenstein (1889–1951) var en av 1900-talets allra mest inflytelserika filosofer. Hans produktion var sparsmakad och utgörs i princip av två verk, Tractatus Logico-Philosophicus (1921) och postumt utgivna Filosofiska undersökningar (1953). Det senare anses av många vara 1900-talets viktigaste bok i ämnet filosofi.

Wittgenstein är en ganska svår filosof, en filosofernas filosof kanske man skulle kunna säga, men han är långt ifrån omöjlig. En sällsynt bra introduktion till den tidige Wittgenstein är Wittgensteins Wien, av amerikanen Allan Janik (född 1941) och engelsmannen Stephen Toulmin (1922-2009).

När boken kom ut första gången 1973 var den aningen kontroversiell, eftersom den ganska radikalt omtolkar den tidige Wittgenstein. Lite förenklat kan man säga att de två författarna tyckte att den österrikiske filosofen hamnat i skuggan av två av sina två läromästare, Gottlob Frege och Bertrand Russell.

Samtidigt som Wittgenstein snart blev upphöjd och hyllad som matematiker, logiker och språkfilosof när han kom till England, förbisåg man helt vissa centrala delar av hans filosofi. Janik och Toulmin lyfter fram etiken som en mycket viktig del av Wittgensteins tidiga filosofi.

För att leda detta i bevis sänker Janik och Toulmin ned Wittgenstein i hans ursprungsmiljö, hans sällsynt dynamiska hemstad Wien då den var huvudstad i Österrike-Ungern. ”Wittgensteins Wien” kom ut på svenska första gången 1986 och det är mycket glädjande att den ges ut igen. Språket och stilen är ganska akademiskt, men innehållet i den här kulturhistoriska klassikern är mycket underhållande.

Österrike-Ungern var på väg mot sin upplösning, men konsterna och vetenskaperna blomstrade verkligen i Wittgensteins Wien. Lite name-dropping: Sigmund Freud, Arnold Schönberg, Adolf Loos, Oskar Kokoschka, Gustav Klimt och Robert Musil. Den österrikiska turistbyrån skulle inte ha kunnat hitta på ett mer kulturhistoriskt intressant Wien. Lägg där till författaren, journalisten och satirikern Karl Kraus, som Janik och Toulmin lyfter fram som särskilt viktig för Wittgenstein.

För den kulturhistoriskt intresserade är Wittgensteins Wien en riktigt drömbok, och den väcker verkligen lusten att läsa mer filosofi, men om man är ute efter en mer renodlad biografi om den store österrikiska filosofen, så är Ray Monks Wittgenstein – geniets plikt (Daidalos) vassast i sitt slag.

Ola Wihlke