Tommy Öberg: Dags att staten lägger sig i lönebildningen?

Statens mycket hårdhänta ingrepp i lönebildningen under tidigt 1990-tal framstår i efterskott som både en framgångsrik intervention och startsignalen för en reviderad lönebildning.

Förhandlargruppen – eller Rehnberggruppen som den också kallades – kom att omdana medlingsprocessen och därmed lönebildningen.

Och nu kan ytterligare en statlig intervention inte uteslutas. Den här gången kan kvinnolöner hamna i fokus.

Vad som är mindre känt är kanske den avgörande insats vid skapandet av den särskilda förhandlargruppen som signerades av dåtidens centerledare Olof Johansson.

Avslöjandet återfinns i tidigare finansministern Allan Larssons (S) bok Bryta ny mark. Och där framhålls den forne centerledarens insats som mycket betydelsefull.

Hans skarpa inlägg i riksdagen gav den dåvarande S-regeringen just det stöd den behövde för att kunna agera. Utan stöd från ett borgerligt parti hade processen kanske inte varit möjlig.

Nu fanns ett brett stöd över blockgränsen för att tillsätta en särskild förhandlargrupp som skulle knäcka både de höga nominella löneökningarna och inflationen.

Motståndet mot att staten blandade sig i löne­bildningen var utbrett och politiskt stöd över blockgränsen var därför nödvändigt. För att ytterligare öka trycket på alla att acceptera en förhandlargrupp fanns ett förtäckt hot om politiskt tvingande åtgärder. Det räckte till sist för att Rehnberggruppen skulle bli verklighet.

Acceptansen hos fack och arbetsgivare blev tillräckligt stor för att det skulle bli möjligt att agera. Och i dag är det tydligt att de fem deltagarna i gruppen lyckades. Deras insats banade väg för en annan lönebildning.

I efterhand har industriavtalet kommit att ensamt få äran av att ha klarat allt, men det är inte sant. Stabiliseringsavtalet var en förutsättning för den utveckling som kom att krönas genom både LO:s Lisa-projekt och industriavtalet.

Framför allt handlar stabiliseringsavtalets påverkan på all lönebildning om det samhällsekonomiska ramverk som numera är en omistlig del av all medling och förhandling om löneökningar.

Hur ser ­omgivningen ut? Vilka lönekostnadsökningar kostar jämför­ba­ra länder på sig, hur ser deras produktivitets­ut­veckling ut? Och så vidare. Allt detta är frågor som nu utgör grunden för förhandlade eller medlade löneökningar.

Den bubblare som i dagsläget hotar den lönestabilitet som trots allt existerar sedan snart 20 år handlar inte om inflationsdriven löneökningstakt – utan om olika löner och löneökningar för kvinnor och män.

Trots oändligt mycket prat och uttalad välvilja har näst intill ingenting hänt de senaste 30 åren. Kvinnors löner i förhållande till män har fastnat runt 85 procent.

Och om inte partssystemet förmår skapa en långsiktigt trovärdig modell för att få bort de här löneskillnaderna lär frågan bli politisk – och då hamnat lösningen bortom parternas kontroll.

Därför är en ny stabiliseringsgrupp eller hotet om ett sådant ingrepp i parternas suveränitet inte omöjligt. Frågan är bara vem som ska axla Olof Johanssons roll i dagens politiska landskap.

FOTNOT: LO:s Lisaprojekt (som står för lön, inflation, sysselsättning och arbete) samlade förbunden hösten 1996 med målet att förändra synen på lönebildningen.