Löneskillnaderna mellan kvinnor och män kan utrotas på mindre än tio år. Lösningen: en extra procentenhet om året till alla arbetarkvinnor och två procentenheter extra om året till tjänstemannakvinnor.

I LO:s rapport Löner och löneutveckling efter klass och kön, som presenteras i dag, visas hur matematiskt enkelt det är att på kort tid utjämna löneskillnader mellan könen.

Den avgörande frågan är därför hur stark viljan till jämställda löner är hos fack och arbetsgivare, och om enighet kan skapas kring en fungerande metod.

Om ett och ett halvt år är det åter dags för en stor avtalsrörelse. Då hamnar frågan om jämställda löner i fokus. Och ett svar på den här frågan kommer från arbetsmarknadens parter.

– Rapporten reser frågor som vi inom fackföreningsrörelsen måste svara på. Gör inte vi det så gör någon annan det, varnar Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare.

Verkligheten har visat sig vara en svårare nöt att knäcka än matematiken. Försöken till könsmässig löneutjämning har stagnerat de senaste 30 åren. Och med nuvarande takt tar det därför ytterligare 100 år att skapa jämställda löner.

När det på nytt drar ihop sig till lönerörelse vintern 2016 ställs åter samma fråga till alla berörda: Hur ska jämställda löner kunna uppnås?

– Jag tror att alla våra förbund vill skapa jämställda löner, men i vilken takt återstår att se. Det är mer sannolikt att tro på en något långsammare, men ändå stadig takt, säger Torbjörn Johansson.

Just nu står alla jämförelsetal och stampar när det gäller löner för kvinnor i arbetarförbunden, medan tjänstemännens kvinnor fortsätter att närma sig männen.

En förklaring är strukturell i meningen att andelen kvinnor ökar inom en rad relativt högavlönade och tidigare manligt dominerade yrken. Det gäller exempelvis läkare, jurister och ekonomer, som är på god väg att bli kvinnodominerade yrken.

LO-rapporten har valt att skildra kvinnors löner jämfört med männens bland både arbetare och tjänstemän under 100 år, från 1913 till och med 2012. Där framgår också hur tjänstemännens löner utvecklats i förhållande till arbetare under samma period.

Kurvorna visar att skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän var som störst för 100 år sedan. Då var löneskillnaden 118 procent till tjänstemannens fördel. I dag är den 51 procent, men i mitten av 1990-talet var löneskillnaden 35 procent. Sedan dess har tjänstemännen dragit ifrån igen.

För att återskapa lönegapet från 1990-talet krävs att arbetarnas löner ökar med en procentenhet mer än tjänstemännen under sju år i rad. Då skulle löneskillnaden återgå till de 35 procenten.

Men också denna matematiska sanning är allt annat än enkel att omsätta i verkligheten. Varje fackförening företräder i första hand sina egna medlemmar och ser helst att just deras medlemmars löner ökar minst lika mycket eller helst mer än alla andras.

Utjämningen är därför en enkel teoretisk uppgift, men mycket, mycket svår att genomföra i verkligheten. Kanske är därför löneskillnaderna både mellan könen och mellan arbetare och tjänstemän det enskilt största hotet mot fortsatt lönestabilitet.

Klicka för större bild

Fotnot: Under de 100 år som LO-rapporten omfattar har kvinnors löneåter­hämtning skett vid tre avgränsbara perioder. Det handlar om rationaliseringen inom industrin efter första världskriget, arbetskraftsbristen efter andra världskriget och slopandet av kvinnolönerna på 1960-talet.